Längtan

Min största kroppsliga längtan är nästan alltid att få lägga mig raklång och vila. Helst med vänner runt mig och allra helst med barn och barnbarn nära. Barn och barnbarn blir jag aldrig trött av. De ger istället massor av energi, oavsett de är glada, arga eller ledsna. Deras konflikter och ibland stubinhumör hjälper föräldrarna dem med på ett mycket konstruktivt sätt.

Däremot har jag lite egen kraft att ta mig upp och komma igång. Fastnar i viloläge, som egentligen aldrig är riktig vila. Är bara trött. Morgnarna hemma har ofta varit hemska. Jag har kräkts, hulkat och haft diarré. Känt mig som en riktigt gnällig hund. Gnytt, uttalat ”jag vill inte” och hulkat.

Orken till att blogga, läsa och ringa andra har varit minimal. Saknat drivkrafter. Kanske har det lättat något pyttelite sista två morgnarna, innan jag börjat göra mig i ordning. Har känt lite mer hopp över att något ändå ska bli bättre för en stund. (Det är inte så att allt blir sämre hela tiden, men när en del bli lite bättre försämras jag på anda sätt så helheten försämras).

Läste tidigare blogginlägg och såg alla stavfel och lite konstigheter. Funkar inget bra att blogga i sängen. Ska försöka sitta vid ett bord istället. När jag frågar min onkolog hur länge jag får leva, så svarar han att det beror på hur mycket jag rör mig och är aktiv. Följer jag min kroppsliga längtan att bara vila, så kan mitt liv ta slut väldigt fort.

Under några dagar har jag känt för att ”ge upp”. Känns meningslöst att fortsätta kämpa med mat, motion och att ”göra något”, när kilona ändå rasar, musklerna försvinner och matsmältningsproblemen bara fortsätter. Detta är ett skäl till att jag bloggat lite.

Men jag får också lite energi då och då. Vänner har hjälpt mig med växterna på balkongen, så här kommer några bilder.

Längtan för mig kan vara så mycket olika saker. Från att helt vilja lägga mig ner och ge upp till att ta ett foto på min Fredsros.

Dagens blommande Fredsros