Hitta rätt

Gjorde frukost vid niotiden. Sedan har jag, gjort yoga, läst lite tidning, ringt vänner, bokat tid för bilen, wordfuelat, satt på diskmaskinen, klivit upp ur sängen, badat och klippt naglarna. Dessutom legat mycket och bara glott rakt ut. Nu är klockan halv två och jag sitter i soffan. Har läst lite i Dag Hammarskjölds vägmärken.

Bild från Åre

”Alltjämt frågande
skall jag vara framme,
där livet klingar ut -
en klar enkel ton i tystnaden”.

”Pröva icke vart varje ditt steg för dig: endast den som ser långt hittar rätt”

”Han stod rak – som en snurra så länge piskan viner. Han var blygsam – i kraft av robusta överlägsenhetskänslor. Han var icke anspråksfull: Vad han strävade efter var endast frihet från oro, och andras nederlag gladde honom mer än egna segrar. Han räddade livet genom att aldrig våga det. – Och klagade över att han inte var förstådd!”

Detta är ett litet utplock som har något att säga just mig. Var inte rädd utan våga. Och om jag inte vågar, så ska jag inte skylla på att andra inte förstår.

Första strofen jag valt att citera - om att vara framme där livet klingar ut som en enkel klar ton i tystnaden – är vacker. Jag vill vara en enkel klar ton som klingar ut i en tystnad.  Vet inte riktigt hur jag ska tolka det, men orden andas frid och rymd för mig.

Som jag började med känner jag mig klumpig, stel och oerhört långsam. För länge sedan levde jag nära en vän som hade självmordstankar. Jag tyckte mig se skillnader mellan att vilja fly från detta liv och att vilja dö. När det också blev tungt för mig kunde jag lägga mig i en snödriva och tänka att nu somnar jag in för gott, nu orkar jag inte mer.

”Ack så skönt, slumra in, i bädden så fin,
som blomman på äng, i en gungande säng.
Och guds änglar de små, breda vingarna ut,
och kring barnet de stå,
till dess natten är slut.”

Denna visa är för barn som ska sova, men orden slumra in leder också mina tankar till att få dö stillsamt. Ibland känner jag en längtan efter att få slumra in. Det är skönt att döden finns, när kroppen blir för trött, när intellektet inte orkar hålla ihop tankarna och när mitt liv känns för tungt att leva. Just nu känns döden som en vän. Jag tror inte att jag vill kämpa så länge till, men som DH skrev

”Pröva icke vart varje ditt steg för dig: endast den som ser långt hittar rätt”

När jag just klivit upp från mitt bad ringde min dotter. Hon har fått jobb som sjuksköterska från 1 september på avdelning 78B. Det finns två onkologiska sjukvårdsavdelningar på Akademiska sjukhuset, 78B och 78C. Jag har vart inlagd på båda och min dotter gjorde praktik på 78B. Hon trivdes bra med arbetsuppgifterna och personalen.

 Jag har bloggat flera gånger om de onkologer jag träffat och kulturen känns väldigt prestigelös. Jag är så glad för att hon fått jobb, men också för att hon inte drar sig för att arbeta med cancerpatienter p.g.a mig. För mig bekräftar det att vi har en bra och öppen relation och kan lita på varandra. Kanske kommer jag att dö på en av dessa två avdelningar, men det är inte därför jag är glad över att min dotter ska jobba där. Det fysiska omhändertagandet av mig ska naturligtvis skötas av dem som tilldelats mig. Däremot blir den känslomässiga närheten så mycket större, när min dotter inte visar någon rädsla för min sjukdom, oavsett hon jobbar på kontor, förskola eller canceravdelning.

Blommande lin och prästkragar i min gamla  trädgård