”du var lite arg på mig då när jag var lite feg ibland. Det gällde när vi gjorde två liftar turer 2 killar i Schweiz tror jag plus ett gammalt amerikanskt par vid ett annat tillfälle”
Jag blir lite skrattig när hon skriver så. Det ger mig perspektiv på en tidigare Britt. Hade helt glömt hur jag kunde bete mig när andra inte följde mina normer. När hon skriver om detta kan jag minnas känslan i magen, när jag blev irriterad av att andra inte följde det som jag ansåg var det rätta sättet att bete sig. Hade nog ganska lite självkännedom när jag var i tjuguårsåldern. Trodde att jag var ”den gode” när jag försökte leva upp till mina ideal. Och insåg inte att det var mina riktvärden och att andra hade andra ideal.
Precis som musik ibland väcker något i mitt inre som jag inte riktigt kan definiera, så kan en del dikter göra det. Jag har nog varken varit rustad eller pansarsluten och inte heller levt i fiendskap med andra. Däremot har jag levt i min glasbur. Instämmer helt i att det späda livet är mer mäktigt än järn, som Karin Boye skriver i sin dikt nedan. Jag vill möta livets makter vapenlös, i en egen såväl kroppslig som själslig trygghet. Och bli berörd av såväl människor som allt annat liv. Och jag behöver inte alltid veta varför.
Rustad, rak och pansarsluten gick jag fram --
men av skräck var brynjan gjuten och av skam.
All den hårda fiendskapen var min köld.
Jag har sett de torra fröna gro
till slut.
Jag har sett det ljusa gröna vecklas ut.
Mäktigt är det späda livet mer än
järn, Jag har sett det ljusa gröna vecklas ut.
fram ur jordens hjärta drivet utan värn.
Våren gryr i vinterns trakter, där jag frös.
Jag vill möta livets makter vapenlös.
Karin Boye
I övrigt rullar livet på. Jag får mycket omtänksamhet och medmänsklighet från många. Nästan alla jag möter är fantastiska i att visa mig sina finaste sidor. Mår gott av detta, samtidigt som jag är trött och ledsen över att min kropp bryts ned.
 |
| Jag känner ibland stor gemenskap och trygghet tillsammans med träd |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar