Cancerlandet

I morgon sänds första delen i P1:s serie ”Cancerlandet klockan 19.03 med repris söndag klockan 14.30. Då intervjus bl.a. den läkare, Gunilla Enblad som tog tag i mitt ryggonda hösten 98. Hon hittade noteringar i min journal, som min dåvarande bröstcancerläkare inte informerat mig om och skickade mig snabbt på MRT. Gunilla är nu högst ansvarig läkare på Onkologen på Akademiska sjukhuset. Även om jag inte har mött henne mer som min cancerläkare, så blir jag alltid glad när jag ser henne. Jag upplever henne som mycket professionell och därför känns det tryggt att hon har en stark position på Ackis.

Sedan sänds programmet i ytterligare tre lördagar i rad med repris på söndagen.

Jag intervjuas i tredje avsnittet, lördag 14 juli kl 19.03 och redan nu har P1 lagt ut en hänvisning till min blogg på sin webbsida.

Jag är glad över att andra anser att jag har något att förmedla. Har fått lyssna på intervjun med mig och tycker att journalisten gjort ett bra jobb. Är inte särskilt nervös över vad andra ska tänka och tycka om det jag säger. Är ganska van med intervjuer från kommunalrådstiden. Det som är jobbigast är nog att rösten inte alltid håller, eftersom jag hade andningssvårigheter när intervjun gjordes (den gjordes innan jag tömt lungsäcken på vatten första gången). Har inga svårigheter med att jag gråter en skvätt, men det känns tungt med mina fysiska skavanker. Andras skavanker är inga problem för mig, men min egen slitna trötta kropp, kan jag ibland få en önskan att dölja. Skam över att kroppen inte alltid fungerar sitter djupt. Den påminner ju också om livets sårbarhet och detta livs slut.

En av mina gamla klasskompis från gymnasiet har nyss åkt söderut igen. Vi har träffats väldigt sällan men nu kom hon hit för andra gången i vår. Jag känner närhet, tillit, uppriktighet och gemenskap. Det är så härligt att mötas som människa till människa utan att ha en massa förstelnade föreställningar om varandra, utan istället en vilja att upptäcka och utforska. Ensamheten blir mindre.

Vi tittade och luktade på blommande pioner och rosor i botaniska trädgården. Läste tillsammans lite i Dag Hammarskjölds bok Vägmärken. Många dikter är svårtillgängliga. Dessutom är Dag Hammarskjölds Gud mer sträng och krävande en den Gud jag ibland anar finns.

Den här dikten väcker något i mig. Den skrevs i juli 1961 några månader innan DH:splan störtade. Jag har tidigare bloggat om den.

Buskros från gamla tomten  

Trött

Och ensam
Trött
så sinnet värker.
Nedför hällarna
silar smältvattnet.
Fingrarna är stumma
knäna skälver.
Det är nu,
nu, du inte får släppa.

Andras väg

har rastplatser

Flammentanz, en klätterros jag planterade

i solen
där de mötas.
Men detta
är din väg
och det är nu,
nu, du inte får svika.

Gråt,
om du kan,
gråt
men klaga inte.
Vägen valde dig –
och du skall tacka.

Min favoritros, som kunde blomma länge på hösten.
Doftande, tålig, underbar

Som vanligt när det gäller dikter har jag svårt att uttrycka vad i helheten som berör. Det är lättare att stycka upp i delar, i ord som får en klang i mig. Tycker om ödmjukheten i denna dikt. Att vilja tacka och tillåta gråt, men däremot inte om underdånigheten i tacket. Min väg är också nu och känns knappast solig. Svika andra tycker jag att jag får, så länge jag försöker vara uppriktig. Däremot vill jag inte svika mina egna djupare övertygelser. Är trött så att såväl sinne som kropp värker. Längtar efter en rastplats, men det känns nu nästan ouppnåeligt, utöver när jag ligger i min säng. Har däremot många nära vänner som är en lisa att träffa, men de är tyvärr ingen rastplats. Kanske är döden min nästa rastplats när jag verkligen får vila.

Tänker att jag skulle kunna skriva en lång dikt om trötthet. Har pratat med läkare i dag. Om jag vill och behöver så kan jag läggas in på Ackis för att kolla upp matproblem, illamående m.m. Ackis kan möjligen vara en rastplats och bara känslan av att möjligheten finns ger mig lite mer energi att orka.