Strålning av hjärnan m.m.

Gårdagens blogg inledde jag med” Just nu är jag inne i en fas, när det känns som om mitt liv är evigt. Kan helt enkelt inte föreställa mig att jag ska dö ” I morse vaknade jag klockan fem av  en kraftig huvudvärk. Kräktes, hade andningssvårigheter och fick springa på toaletten flera gånger. Tanken kom; nu dör jag. Gårdagens tanke var mer existentiell, i morse blev jag rädd för smärtan, ensamheten och ögonblicket när en dör. När jag varit uppe och rört mig så släppte obehagskänslorna. Tog en Ipren mot huvudvärken och somnade om till klockan sju.

Halv åtta kom min lilla cancergrupp. Vi yogade och mediterade till Bach. Åt sedan frukost ihop, med massor av lyx och nyttigheter. Jag var lite yr och trött, men hade matlust och smaskade i mig.  

Strax före tio tog jag bilen till Ackis för att förberda strålbehandlingen av hjärnan. Först utformades en ”plastmask” som jag ska ha vid strålningen. Ett specialbehandlat ”plastark” värmdes och formades sedan efter mitt huvud. Denna mask bidrar till att jag håller huvudet stilla vid strålbehandlingen som börjar på måndag. På masken ritar de hur strålningen ska ställas in så den träffar rätt. Därefter gjordes en datortomografi av hjärnan för att få helt nya bilder på var metastaserna finns. Här kan du läsa mer om Ackis strålbehandling.

Sedan fick jag prata med den läkare som är ansvarig för min strålbehandling. Jag ska få totalt 5 behandlingar under fem dagar. Normalt är det dagbehandlingar, så patienter som har långt hem får bo på patienthotellet. Jag skrivs in på en vårdavdelning, eftersom min lungsäck också ska tömmas på vatten. Strålning brukar ta död på cancercellerna eller åtminstone få dem att sluta växa. Behandlingen fortsätter att verka några dagar efter att själva strålningen avslutats. Statistisk visar att metastaserna vanligen hålls i schack under en till två år, men det finns patienter som klarat sig betydligt längre. Strålning är idag den enda behandlingsmetod som hjälper mot spridda metastaser i hjärnan. Dessutom klarar hjärnan bara en strålningsserie. Möjligen kan en stråla ytterligare någon gång för att ge smärtlindring, men då skadas hela hjärnan. Den strålning jag får ska inte ge några biverkningar, utöver eventuell trötthet under och strax efter behandlingsveckan.

Informationen att detta är enda gången en kan behandla metastaserna i hjärnan skakade om mig. En gång och sedan är mitt liv slut kände jag. Ett tungt besked. Läkaren tryckte på att det ständigt kommer nya cancerbehandlingar, som förlänger livet och ger högre livskvalitet. Det finns fortfarande hopp, men hoppet krymper för varje nytt negativt besked.

Sista veckan har jag haft stora påsar under ögonen på morgnarna. Det har varit jobbigt att se mig själv i spegeln. Ett skäl kan vara kortisonet Prednisolon. Jag tar sedan april 20 mg per dag för att minska tröttheten. Vanliga biverkningar är vätskeansamling, högt blodtryck, påverkan på binjurebarkens hormonutsöndring, hudförtunning, försämrad sårläkning, rubbning i saltbalansen, för hög sockerhalt i blod och urin, benskörhet och muskelförtvining. Prednisolonets förmåga att hämma kroppsvävnadernas reaktioner mot inflammationer och infektioner kan medföra att infektioner blossar upp på nytt och att lokala begränsade infektioner sprids.

Tänkte i tisdags att nu hoppar jag över dessa tabletter, eftersom det var mer än två veckor sedan jag fick Taxotere. Det var dumt. När en tagit kortison under en längre tid ska det trappas av succesivt. Dessutom sa läkaren att kortisonet minskar svullnad i hjärnan som jag troligen får av metastaserna. När jag ligger länge i sängen ökar svullnaden och det var säkert därför jag vaknade med huvudvärk och illamående.

Därför åkte jag direkt hem och tog mina två Prednisoltabletter. Hoppas få trappa av på dosen när strålning och Taxoterebehandling är avslutad. Ringde sedan min dotter som vi bestämt. In i bilen igen för att träffa henne vid en restaurang. Restaurangen var stängd, varpå jag hoppade in i bilen och körde och dotter med minsting gick till nästa restaurang. Jag parkerade där det var parkeringsförbud för att slippa gå så långt. Vi åt galetter på en crepesrestaurang. Mums. Därefter promenerade dottern och jag tog bilen till nästa mötesplats, en mataffär i en galleri för att köpa gott mellanmål till eftermiddagen. Så skildes vi igen för ett nytt möte på barnbarnens förskola. Nytt avsked och nytt möte i dotterns lägenhet, där jag både vilat och haft mysigt till sen kväll. Njuter av min relation till min dotter. Dessutom av att ha ett parkeringstillstånd så att det alltid går att hitta parkeringsplats nära mina mål. Jag gick nog för mycket på högerfoten i början av maj, så nu är bilen mitt främsta hjälpmedel. Utan den hade inte dagens alla möten med dottern varit möjliga. Kan dessutom konstatera att hon var först till varje mötesplats, så det går fortare för alla som har fungerande fötter och ben att gå än att åka bil i Uppsalas innerstad. Det är helt rätt tycker jag. Så kan du så njut av att du har en kropp som tar dig dit du ska utan miljöstörande motorkraft. Det går dessutom oftast fortast i storstadens centrum.

Nu känns döden precis som igår kväll ofattbar.

Liv är beroende av annat liv. Orkiden Tvåblad växte i min gamla trädgård. På bildenv angripen av kvalster