Blåtiran lyser i verkligheten, men syns knappast på bilden |
En röntgensköterska tog emot på strålningsenheten och
undrade över min blåtira. När jag berättade att jag cyklat omkull så sa hon –
igen. Inte igen svarade jag. I fredags cyklade jag inte omkull. Då satte jag
foten lite snett på pedalen, så jag gjorde illa mig. Hon menade att jag varken
borde cykla eller köra bil när jag blivit strålad på hjärnan. Påstod att jag inte
kunde lita på mig själv, när jag strålats. Verkade tro att cykelolyckan igår
berodde på strålningen och inte på svag högerhand, trötthet och ett glas vin.
Efter strålningen skulle jag träffa en läkare för
utskrivning, vilket de glömt säga till mig. De sa att jag skulle träffa henne
direkt, så jag gick och satte mig på anvisad plats. Lyssnade av mobilen, där
röntgensköterskan sa att jag hade läkartiden först om en halvtimme.
En ortoped ringde när jag satt där. Hon föreslog att jag
skulle opereras direkt. Ville sätta ihop det brutna benet i foten med en skruv,
vilket den förra ortopeden jag träffade sa var en osäker metod. Opereras jag nu
får jag inte stödja på foten på sex veckor. Jag som längtar efter sommarlov och
utevistelse. Oavsett operation eller inte så bör jag inte stödja på foten och
bör helst gå med kryckor.
Känner att livet också är här och nu och att så mycket är
osäkert runt min fraktur. Ska vila foten så mycket som möjligt, men kryckor
funkar inte med min dåliga högerarm. Smärtan är inget stort problem i högerfoten.
Jag tänker åtminstone nu, innan jag pratat med min onkolog att jag använder
gipsfoten när jag är ute, går så lite som möjligt och är allmänt försiktig. Men
jag vägrar att bara sitta stilla. Tror inte det är bra för min helhetshälsa.
Får en tid på ortopeden i början av augusti.
När detta något omtumlande samtal var avslutat hämtade jag kaffe
och lyssnade på mobilradion. En läkare öppnade dörren och frågade efter en
akutpatient.
Det var mig hon frågade efter. Budskapet var att jag absolut
inte fick köra bil, när jag fick strålning och hade hjärntumörer. Vad som helst
kunde hända. Jag protesterade. Visst kan jag vara påverkad av strålningen
också, men stämde hennes farhågor så skulle jag väl märka det vid min faktiska
bilkörning. Jag kör mycket inne stan, på gåfartsgator m.m. Om jag hade svårt
att koordinera och följa det som händer så borde jag åtminstone varit i
närheten av att missa fotgängare och cyklister som går och cyklar runt bilen.
Så är det inte. Känner mig koncentrerad och trygg. Största problemet vid
bilkörning är min högerhand. Jag gillade inte heller att hon jämförde mina pyttesmå
metastaser med någon som har en primär hjärntumör. Hon tryckte också på att jag
fått väldigt höga doser med strålning.
Efter att jag berättat om min situation skulle jag få köra
bil om jag tog 4 tabletter kortison morgon och kväll för att förhindra svullnad
i hjärnan och konsekvenser av detta. Känner mig kränkt av att bli utsatt för skrämselpropaganda
innan personerna tagit reda på min faktiska situation. Dessutom har informationen
varit väldigt dålig. T ex stod det på kallelsen till strålningen att det enda
patienterna brukar märka av strålningen är eventuell trötthet. Alltså inget om
vare sig svullnad av hjärnan eller att en ska undvika bilkörning. Efter läkarmötet,
labbprov inför torsdagens onkologbesök och trolig behandling och apoteksinköp,
så tog jag bilen hem och tog två betapred. (Betapreden har ju också en massa
biverkningar som inte är bra för mig*). Sedan åkte jag till jobbet arg, ledsen
och känslomässigt förvirrad efter alla olika budskap.
Klematis på min balkong som överlevt vintern |
*Vanliga biverkningar av kortison är vätskeansamling, högt
blodtryck, påverkan på binjurebarkens hormonutsöndring, hudförtunning,
försämrad sårläkning, rubbning i saltbalansen såsom för hög natriumhalt eller
för låg kaliumhalt, för hög sockerhalt i blod och urin, benskörhet och muskelförtvining.
Kortisonets förmåga att hämma kroppsvävnadernas reaktioner mot inflammationer
och infektioner kan medföra att infektioner blossar upp på nytt och att lokala
begränsade infektioner sprids.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar