lördag 24 mars 2012

Kroppens betydelse

 Lever jag då?  Den frågan dyker alltid upp i mitt huvud när jag ska planera saker i framtiden med andra. Och jag har en pessimistisk tro till hur länge till jag får leva. Hittills så kan frågan besvaras med JA om jag ser bakåt i tiden. Så fortsätter det däremot inte i all evighet. En dag tar mitt liv slut. Ju fler cellgifter som cancern besegrar desto närmare har jag nog kommit döden.

Samtidigt är jag ofta optimist när det gäller min tro på att jag ska klara och orka att göra saker i det lilla. I går var jag helt inställd på att gå till jobbet, trots att det var min tröttaste dag under denna cellgiftomgång. Hade också tänkt ta med den nya gipsfoten och sätta på den när jag väl var på jobbet. Jag är tveksam till att köra bil med den. Var helt klar med morgonbestyren och skulle bara packa väskan när jag insåg att jag var alldeles för trött. Jobbade istället hemifrån och gipsfoten fick ligga kvar i påsen.

Idag har jag varit på ett uppstartsmöte för en normkritisk studiecirkel. Mötet började klockan ett, vilket var perfekt för mig. Solen sken och jag längtade efter att ta mig fram på annat sätt än med bil. Avståndet till mötesplatsen var ca 900 meter. Det kändes så skönt att jag hade gott om tid. Satte på gipsfoten strax efter tolv och cyklade dit. Det gick. Visserligen var färden vinglig och osäker men jag klarade cykelturen i långsam takt utan att utsätta mig själv eller andra för större risker. Mötet var trevligt och jag mådde bra av att vara en stund i solen.

Väl hemma igen är jag inte särskilt trött, men ledsen. Tänkte fixa mat men kommer inte på något jag vill ha. Spelar patiens istället. Tar också tag i mig själv och ringer en kompis. Gråter. Hon kommer hit i morgon och hjälper mig med min balkong.

Saknar den glädje jag tidigare har känt, när min kropp fungerat väl och jag orkat en massa aktiviteter och träning. Saknar glädjen av att forsa fram fort på cykel på rensopade gator i vårljuset. Glädjen av att busa med barnbarnen. Glädjen av att en orkar hela träningspasset.  Nu blir cykelturer, matlagning, städning och liknande göranden till påminnelser om hur dåligt kroppen fungerar.
 Jag är pessimist ibland, optimist i andra sammanhang men framförallt sörjer jag att min kropp fungerar sämre och sämre.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar