Döden – gäller den också mig?

Jag satt hos min pappa när han dog. Har sett flera döda kroppar i mitt liv och träffat fler människor som varit nära döden. Men då har det handlat om andra människor. Även om jag stod väldigt nära min pappa så var det pappa som dog och inte jag.

Jag har tidigare bloggat om min sköna säng, med höj- och sänkbar rygg- och fotända, som styrs med motor. Brukar ibland när jag i liggande ställning sänker ryggändan, tänka att nu försvinner jag, nu dör jag. Har på samma sätt när mitt liv var väldigt svårt för över trettio år sedan, lagt mig i snön och tänkt att nu somnar jag bort från allt tungt. Att somna in för alltid känns inte obehagligt, utan snarare som en befrielse.

Lars Björklund skriver om livets mening i boken ”Modet att ingenting göra”. Han liknar varje människas liv med en skål. Skålen är fylld med det som ger lust och mening åt livet. Längs ner i skålen finns viktiga relationer, intressen och arbete. Längre upp finns vardagsgörat, det som ger glädje för stunden. Sorg liknar han vid att förlora det som finns i den egna personliga skålen. Det som finns högre upp kan jag förlora, men längre ner finns det som gör mitt liv meningsfullt. Min sorg nu tror jag beror på att jag håller på att förlora delar av innehållet i min skål, jag förlorar en fungerande kropp och en innehållsrik framtid.

Jag tänker att döden ofta är en befriare när detta liv väl är slut, om min skål töms på för mig viktiga delar. Svårigheten är att inse att livet verkligen kan ta slut. Att jag inte har någon framtid? Eller har jag en framtid i någon annan form?

 Jag har ju alltid funnits i mitt liv. Och jag vill fortsätta finnas. Kan döden också gälla mig?