Tanter, kärringar och elaka kärringar

Jag benämner mig gärna tant. Kvinna känns lite för styltigt. Ibland kan jag också känna mig som en kärring och som en bitterfitta. Har inget emot att ibland uppfattas som vass. Det behövs fler modiga människor som säger ifrån och sätter fingret på s.k. ömma punkter. Jag gillar civilkurage.

Jag hoppas att jag inte uppfattas som elak. Har svårt för människor som kräver andras underordning för att själva få mer makt. Likaså människor som fastnat i bitterhet. Önskar att fler vågade föra samtal om händelser som varit, där en också är lyhörd inför andras beskrivningar. Likaså att samtala om strukturella maktskillnader och inte bara om vem som gjort vad.

Har aldrig själv mött någon människa som helt genomsyras av hat, har inte mött människor som får ut något positivt av att vara grymma mot andra. Har däremot mött människor som är elaka och framförallt har jag mött många kvinnor som låter sin ilska och frustration gå ut över mig.

Mina värsta minnen av andra kvinnors krav på att jag ska underordna mig dem är från mina första år som heltidspolitiker för vänsterpartiet. Då hade jag förväntningar på att en stöder varandra och verkar gemensamt för en bra politik. Kanske berodde de påhopp jag utsattes för på att vänsterpartister inte var vana vid att några kvinnliga partikamrater fick mer makt. Om vänsterpartister hade makt skulle de åtminstone representeras av en man. Hösten 1994 tillträdde många kvinnliga kommunalråd för vänsterpartiet och jag var inte ensam om att vara utsatt. Pratade senare med andra kvinnor som hade liknande upplevelser.

Under första hösten som kommunalråd 1994 genomgick jag en tuff cancerbehandling med operation, strålning och cellgifter. Tror nästan att min sjukdom förvärrade attackerna mot mig. Föreställningen hos en del då var nog att en kvinna och dessutom en sjuk kvinna inte ska ha mer formell makt än någon annan. De konflikter jag hamnade i blev extra smärtsamma p.g.a. min sjukdom. Jag var inte förberedd på att när jag fick en högre position utlöste detta negativa reaktioner hos andra kvinnor. Den särskilda jantelagen för kvinnor blev väldigt tydlig. Jag skulle minsann inte tro att jag var något.

Det var särskilt en kvinna i min kommungrupp som var drivande i kritiken mot mig. Deltog hon i våra gemensamma möten, så var hon för det mesta aggressiv eller nedlåtande i sitt förhållningssätt till mig. Dessutom var hon ofta inställsam mot män, alltså ett typiskt heterosocialt beteende. 

Mycket av hennes agerande bestod i att skriva insändare i såväl vårt gemensamma medlemsblad som i lokaltidningen. Skrivelserna hade inte föregåtts av gemensamma diskussioner i vår partigrupp. Hon skrev alltså innan hon diskuterat sina förslag med oss andra.

 Sista angreppet på mig kom strax innan hon slutade vara aktiv i Vänsterpartiet.  I en debattserie i lokalorganisationens interna medlemsblad hade vi en öppen diskussion om hur partiet såg på kommundelsnämnderna. Partiet hade inte tagit något nytt beslut. Vänsterpartiets politiska sekreterare startade debatten. Ovanstående partikamrat skrev ett inlägg. När jag sedan skrev hur jag såg på olika frågor runt kommundelsnämnderna, så kom nästa inlägg, döpt till ”Debatt eller FRÅGA TANT BRITT”-spalten. Längre ner stod det

”Att sedan Britt tagit på sig att ”besvara” alla debattartiklar som tar ställning mot det ”rätta” svar som magister Löfgren har är absurt. Låt oss ha en fri debatt där vi får uttrycka våra åsikter utan att bli ”nedklubbade”. Skrivelsen avslutas med ”Låt alltså fortsättningsvis den demokratiska debatten flöda fritt så kan det ur den kanske komma alternativa lösningar som vi kan enas om.”

Detta är alltså mer än femton år sedan. Kunskapen om maktstrukturer har ökat sedan dess. Jag har lärt mig mer om att ovanstående händelser mer handlar om ojämlikhet och kvinnors strukturella underordning än om enskilda individer.

Ändå är minnena smärtsamma. Bilder och föreställningar om hur olika individer är finns kvar och begränsar mig. Dessutom har jag fortfarande svårt att försvara mig, när jag känner mig utsatt. Jag vill föra intellektuella samtal, vilket är omöjligt när den andre redan känslomässigt har definierat hur det är och vem som har fel. Det är så svårt att rucka på maktstrukturer mellan olika individer. Bilden av att det inte är ens fel att två träter är stark.

Alla minnesbilder av de maktstrider som varit är förstås inte negativa. Utöver att jag själv lärt mig saker och blivit mer observant på hur jag agerar har jag också fått stöd och uppmuntran från andra kvinnor. Det är dessa kvinnor som gjort att jag stått ut med alla härskartekniker och också lärt mig att granska mina egna.

Trots att kunskapen ökat så vill många inte se det som händer. Det är bekvämare att göra problemen till konflikter mellan olika individer. Då behöver man inte göra något åt det strukturella. Det mest positiva i dagens kultur är nog att någras medvetenhet och mod att ta plats gjort att fler vågar kliva fram. Tror att stereotypa bilder av hur kvinnliga ledare är och ska vara har minskat.  Dagens kvinnlig ledare har större frihetsgrader än gårdagens. Och några organisationer och verksamheter har kommit längre. Däremot måste arbetet fortsätta med att synliggöra och förändra ojämlika maktstrukturer.

Och jag får fortsätta kämpa med mina negativa minnen och min bitterfittighet. Låta konturerna bli mer tydliga och mindre känslosamma. Försöka vara en mogen tant.