Tyst diplomati, nåd och att underordna sig

Tillbringade nyårsnatten med några vänner, varav en är mycket kunnig på Etiopiens och Afrikas historia. Han har många vänner på universitetet i Addis Abeba och har flera gånger varit där och föreläst. Flera vänner har suttit i Etiopiska fängelser. Det är vanligt att be om nåd, även om en är oskyldigt dömd.

Vi pratar om domen mot Martin Schibbye och Johan Persson. Ska de be om nåd eller överklaga? Det är förstås ett svårt beslut och vi pratar om olika politiska kulturer och politiserade rättssystem. I Sverige är det väl en självklarhet att överklaga, när en är oskyldigt dömd, men det är nog inte lika självklart i Etiopien. För att lyckas i patriarkala hegemoniska styrelseskick, tvingas en ibland att underordna sig. Precis som inom den tysta diplomatin handlar det om att ingen ska behöva ”tappa ansiktet”.

Jag har tidigare bloggat om tyst diplomati och att inte tappa ansiktet.
Då skrev jag bl.a.
”En politisk uppgift tycker jag är att inte rakt av acceptera begrepp, som att tappa ansiktet. Ju mer en bekräftar detta som acceptabla begrepp, desto mer stärker en patriarkala strukturer och ”vi“ och ”dom” samhället. Diplomati handlar ju också om att vi i form av en svensk regering tar kontakt med andra vi i form av andra regeringar för att prata om dom, om människor med lägre positioner. Så kallad ”förbrödring” är väl en stor del av arbetet på en ambassad.


Orden ”tappa ansiktet” används framförallt när det gäller män på höga positioner och regeringar. ”

Nu inser jag att detta kan bli en ”Don Quijotepolitik” om linjen att synliggöra allvarliga brister används rakt av i alla sammanhang. Tänker att vi har olika roller och ibland bör agera på olika sätt. Jag behöver inte i min roll, liksom reportrar utan gränser, Amnesty, vänsterpartiet, journalistförbundet m.fl. oroa oss över att Etiopiska regeringen tappar ansiktet. Våra roller är att synliggöra och trycka på. Och en har definitivt ingen anledning att oroa oss över att Reinfeldt och Bildt tappar ansiktet genom att misslyckas i sina roller.

Däremot kanske Martin Schibbye och Johan Persson bör agera så att Etiopiens regering inte tappar ansiktet, alltså be om nåd. Det kan vara rätt väg, såväl för dem själva som för övriga fängslade journalister i Etiopien.

Världen blir definitivt inte bättre av att modiga kompetenta journalister sitter inspärrade i Etiopiska fängelser i elva år. De behövs för att fortsätta skriva om Lundin Petroleums och andras övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.

För övrigt har jag skrivit under och spridit Amnestys upprop om att frige Martin Schibbye och Johan Persson och alla andra samvetsfångar i Etiopiska fängelser. Gläds särskilt åt att Martins kusiner, min 87 åriga mamma och min 91 åriga moster också skriver under.

Amnestys upprop hittar du här.