Socialdemokratin och möjligheterna

Lyssnar på P1. Socialdemokraternas verkställande utskott har sammanträtt i två dagar. I eftermiddag har de haft presskonferens. Enda nyheten efter två dagarsmötet är att Juholt sitter kvar. I övrigt är det samma tugg som har pågått hela hösten. Vi har en lång väg att gå, vi ska åter bli ett statsbärande parti, vi har en bra politik som vi inte kommer ut med osv. Tycker det känns tröttsamt. Ett evigt malande om samma saker. Hör Ilmar Reepalu, kommunalråd (s) säga att vi måste komma ut med våra budskap om att skolan måste bli bättre och att vi ska motverka vinstintressen inom äldreomsorgen.

Tänker att det är gradskillnader och inte artskillnader mellan socialdemokraterna och moderaterna. Vet att det finns skillnader som har stor betydelse, men har också under lång tid följt hur socialdemokraterna följt borgarna i hälarna. Har borgarna sänkt skatten så accepteras detta med någon liten petning i marginalen. Har borgarna konkurrensutsatt äldreomsorgen och infört marknadstänkande inom skolan, så har socialdemokraterna i efterhand accepterat huvuddragen i detta.

Sedan bygger retoriken i opposition på att vi ska återgå till det välfärdssamhälle som fanns för mer än tjugu år sedan. Och så stångas socialdemokraterna inbördes, gammalsocialdemokrater mot ”moderna” socialdemokrater, men kommer inte med något nytt. A + B blir aldrig C, utan A är fast i sitt träsk och B i sitt.

Oroas av att ”alla” partier bygger varumärken och anlitar konsulter för att få ut sina budskap. ”Alla” partiledningar tror sig ha knäckt koderna för hur politiken ska föras, saknar känsliga öron i mötet med människor och tappar medlemmar.

Arbetarrörelsen fick makten genom att komma med något nytt; genom att tro på människan. En tydlig tillit till att arbetarklassens barn klarar högre studier lika bra som överklassbarnen, kombinerat med klasskamp i början och senare till Saltsjöbadsandan ledde till förtroende och makt. Tillsammans byggdes landet. Socialdemokraterna blev det nya stadsbärande partiet under årtionden.

Moderaterna vann valen genom att komma med något nytt, en falsk metod som kallas triangulering. En låtsas helt enkelt att en står för den politik “folk” vill ha, kallar sig arbetarparti etc. Mer falsk går det inte att bli, så den vägen hoppas jag är stängd.

Jag tycker att mycket av det gamla socialdemokratiska tänket var klokt, men en måste granska vad som gick snett. Tror mycket ligger i hur vi bygger maktstrukturer, där några kommer upp sig genom sina nätverk och sin retorik. Andra som tänker nytt uppfattas som obekväma och har svårt att göra sina röster hörda.

Jag tror alltså att socialdemokratin behöver granska sina egna normer och maktordningar. Kanske ska de lära av miljöpartiet och begränsa antalet mandatperioder en person kan bli vald.

En bra metod är också att granska en organisations makt- och möjlighetsstrukturer, att kartlägga helt enkelt. Vad är det som gör att vissa individer gör karriär medan andra förhindras? När en granskar möjlighetsstrukturerna tittar en på hur det ser ut med möjligheten för horisontell och vertikal förflyttning. Vilka uppfattningar finns om möjligheterna att göra karriär? Individens självuppfattning och självförtroende styr beteendet och detta är delvis beroende av kategoritillhörighet och partikultur.

När en granskar maktstrukturerna tittar en på vilka som har möjlighet att mobilisera resurser. Avgörande faktorer är vilka allianser en har och vilka en kan bygga.

Utöver att kartlägga makt- och möjlighetsstrukturer och att utveckla den egna politiken istället för att använda ”hack i häl” strategin, så tror jag att en bör arbeta normkritiskt.