Vad har vi råd med?

Malin Rönnblom genusvetare i Umeå har en bra krönika i Västerbottens-Kuriren.  Många har tappat bort demokratin och medborgarskapet till förmån för ett konsument- och individfokus. Hon skriver att

”Denna logik gör också något med oss som människor. I stället för att se oss själva som en del av ett kollektiv blir vi individfokuserade och enkelspåriga med den egna vinningen i blickfånget. ”


Nyliberalerna, som det finns gott om i moderaterna i Uppsala har lyckats med sin politik. Deras logik och människosyn genomsyrar idag mångas tänkande. Se t ex min blogg 29 november  där jag lyfter fram att snart avgående finanskommunalrådet i Uppsala år 1999 skrev att den viktigaste demokratifrågan var snabba beslut om kundvalssystem.

Tycker att Kalle Larssons krönika ”Tänd dina vita ljus” i flyktingbloggen sätter fokus på medborgarskap och människosyn.
1989 beslutade den socialdemokratiska regeringen att Sverige i fortsättningen bara ska ta emot så kallade konventionsflyktingar samt de med så kallade ”starka skyddsbehov”. Krigsvägran och flyktingliknande skäl, tidigare humanitära skäl skulle inte godtas. Beslutet motiverades med att det hade kommit så många som behövde skydd och hjälp. När många behöver hjälp gör man vad man kan för att inte ge den hjälpen. När många lider av förföljelse omdefinierar man vad förföljelse är för att kunna ge asylsökande kalla handen.

Bara när inte så många behöver fly står Sverige och andra EU-länder för humanitet. Resten av flyktingarna får grannländerna ta emot. T ex människor som fördrivs från sina försörjningsmöjligheter och sina hem när Lundin Petroleum ska borra upp olja i Sudan och Etiopien. Eller klimatflyktingar som flyr från torka och översvämningar p.g.a. växthuseffekten, som framförallt förorsakas av Västvärldens utsläpp av klimatgaser.

Lucia 2011 fick en familj i Ånge med två vuxna och tre barn rafsa ihop sina tillhörigheter, berättar Kalle på bloggen. De sattes på ett plan till Armenien, ett oroligt land präglat av etniska, politiska och religiösa konflikter. I Armenien talar en ett språk barnen inte alls förstår för de har levt i Sverige i elva år.

De här barnen hade klasskamrater som också fick sin lucia förstörd genom utvisningen av deras kompisar. ”Varenda unge ligger och gråter” berättade en lärare. Familjen bodde i Ånge som inte är direkt fullt på invånare. Kommunen har 10 053 invånare. Förra året minskade antalet med 95 personer.

Kalle avslutar med:

”Om vi kan blåsa liv i den vrede som många känner när deras medmänniskor behandlas illa och kastats ut ur landet. Då börjar det att röra sig. Då kan vi inte bara ge den här familjen möjligheten att få fortsätta sitt liv i Sverige, utan också i grunden förändra svensk politik. ”

Andra som agerar och tar ansvar är antirasister mot våld. I lördags var merparten av motdemonstranterna mot högerextremismmarschen i Stockholm ickevåldsaktivister. Pia Ortiz, talesperson för SNAIV  (Stoppa Nazismen – aktivt ickevåld) tycker att deras demonstration gick bra men är ledsen för hur medierna har speglat lördagens demonstrationer.

”Jag hoppas att folk förstår att det är nazisterna som står för våldssidan, med en ickedemokratisk våldsideologi. Mediernas skildring ger oftast en förvrängd bild av att antirasister alltid använder sig av våld. Det ger en orättvis bild. Det finns en mängd positiva ickevåldsinitiativ, men det är ett litet fåtal personer som använder sig av mindre lämpliga sätt som uppmärksammas i medierna.”

Läs mer i Fria tidningen:
I samma tidnings inledare skriver Nettan om konsumtion och könsroller.

”Min fyraåriga dotters värld är mer könsnormerande och konsumistisk än den jag själv växte upp i. Prylar som riktas till hennes generation är parodiskt könsstereotypa och billigt tillverkade av barnarbetare. Världen har inte blivit bättre, mer rättvis eller jämlik”

Hon skriver också att konsumtionssamhället alienerar oss och många människor upplever en stor meningslöshet i sina liv.

Vem mår egentligen bra idag och känner sig nöjd med såväl sina egna insatser som med det samhälle vi lever i? Har vi det i Sverige så svårt så att vi inte kan vara humana mot flyktingar? Har vi inte råd att se till att gamla farmor har det bra på äldreboendet och det finns tillräckligt med personal i förskolan och skolan? Har vi inte råd med att alla som jobbar ska en skälig lön och bra arbetsvillkor, oavsett de bor i Sverige eller på andra sidan klotet? Har vi bara råd att köpa billig förgiftad mat och billiga prylar som går sönder?

Jag tror att fler mår bättre den dag en klar majoritet vänder nyliberalismen ryggen och försöker leva som medmänskliga medmänniskor. Jag tror inte vi har råd med något annat.