”Samtidigt finns sorgen där. Kanske framförallt sorgen över att mitt liv tar slut. Är troligen min sista jul.”
Fick ett mejl från en vän.
”Blir bedrövad när du uttalar det onämnbara, att det kan vara sista julen. Vet samtidigt att du, kanske genom att du vågar skriva/uttala det, också har ett förhållande till livet som gör att du ser möjligheter där andra ger upp - det halvfulla glaset.... OK, tid att gråta, visst. Och glädjas för det som finns.”
Kloka ord tycker jag. Är hemma igen. Har gråtit ganska mycket, sorg över det jag förlorat och kommer att förlora. Det halvfulla glaset. Sorgens framsida är glädje – den andra delen av glaset. Glädjen över det jag kan och har. Sorgen och glädjen ihop ger styrkan. Trots att det är jobbigt när sorgen kommer och tårarna rinner, så är det skönt att känslan banar sig fram till mitt medvetande och ur min kropp. Kommer gråten inte ut kan den istället bli till ett oroligt molande som täpper till och ger värk. Nu får jag också styrka och energi. Eftersom mitt liv kanske inte blir så långt, med svenska mått mätt, vill jag använda det väl.
I bilen på väg hem lyssnade jag på Berget, Berget som står där det står, Berget som alltid står kvar. Känns tryggt. Precis som att lyssna på Mikael Wiehe som sjunger det han vill sjunga, som fortsätter stå upp för det han tror på. Hörde min första skiva med Mikael W och övriga i Hoola Bandoola Band för snart fyrtio år sedan. Samma då som nu och samtidigt annorlunda, i annat ljus. Ger mig tillit.
Han har fler bra låtar, texter om hur girighetens pest sprider sig, om hur alla vill ha mest och direktörerna roffar åt sig och skyller på varann, om hur vinstintressen styr skola och omsorg. Refrängen är:
Är det nåt du måste göra
Är det nåt du måste säg’
Har vargen i dig vaknat
Det är samma sak med mig
Text och musik är ibland övertydlig och rak, men det känns skönt. Lite rakhet och mycket ilska behövs för att åstadkomma förändring. Ger mig kraft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar