Efter gårdagens blogg

 I fredagskvällens blogg var jag kritisk till Rossana Dinamarca. Redan under skrivandet och ännu mer i natt och i morse snurrar kritiska frågor till mig själv.

 

• Är jag för svartvit i min beskrivning? 
• Varför är jag kritisk till en ung kvinna med icke svensk bakgrund och positiv till en medelålders etniskt svensk man? Påverkas jag också av maktstrukturerna som gör att vita män lättare får sympatier för sina uttalanden? 
• Vad menar jag med borgerlig retorik?

 

Jag har inga färdiga svar. Försöker vara objektiv i mina synpunkter men utgår precis som alla andra från mina subjektiva erfarenheter. Däremot tror jag att Rossana blir objektet för min kritik av såväl dagens politiska kultur som för vänsterpartiets politik. Jag tycker det är för mycket rätt eller feltänkande inom såväl borgerligheten som arbetarrörelsen. Reflekterande personer avkrävs snabba svar och blir förlöjligade om de inte levererar.

 

Jag efterlyser också fler analyser och politik som utgår från aktuell forskning. När jag idag läste Fria tidningen förstod jag att bilden av att kvinnliga språkrör inom miljöpartiet kommer i skymundan av männen också finns hos miljöpartister.

 

”Språkrörens historia har varit rörig och kantad av personmotsättningar, kupper, avhopp och förnedrande omröstningar. De kvinnliga språkrören har gång på gång hamnat i skymundan av sina manliga kollegor. 2002 bestämdes att partiet skulle skrota systemet och gå över till en traditionell modell med en partiledare, varav Claes Roxbergh skulle bli först ut. Men Roxbergh hade svagt stöd i partiet och bara timmarna före kongressen formellt skulle välja Roxbergh kom beskedet att han hoppar av. Istället skulle Peter Eriksson, kommunalrådet från Kalix, ställa upp. Eriksson skulle ställa upp vare sig det blev som ensam partiledare eller i par. Eriksson hade rykte om sig att vara alltför makthungrig och Maria Wetterstrand valdes in för att väga upp och agera jämlike. Resten är, som bekant, politisk historia. Aldrig har MP gått framåt så mycket som under duon Wetterstrand/Eriksson. Även andra partier har avundsjukt sneglat på framgångmodellen med två ledare och diskussioner om dubbelt ledarskap har förts både till höger och vänster.”

 

Läs mer i Fria tidningen:

 

Min kritik kvarstår däremot om att könsmaktsordningen går att förändra i ett parti som arbetar uthålligt med kunskap som grund för att öka jämställdheten och stärka människor som underordnas. Att kvinnor kan underordnas när ledarskapet är delat får inte vara ett skäl till att inte välja en kvinna och en man. Istället är synliggörandet av oacceptabla maktordningar ett skäl till att arbeta för förändring. Alla som definierar sig som feminister borde alltså kavla upp ärmarna istället för att uttala att det inte går att förändra.

 

Angående borgerlig retorik, så menar jag politisk svartvit debatt, där de egna alltid har rätt och motståndarna fel. Finns många borgerliga partiföreträdare, såväl i Uppsala som i riksdagen som använder sig av sådan retorik. Denna retorik är väl anpassad till dagens mediakultur, där politiska argument ofta bygger på att väcka känslor. Min egen erfarenhet från kommunalpolitiken i Uppsala är att denna förenklade retorik blev starkare när Alliansen bildades. Läs mer i en blogg från september 2010.

 

Med begreppet borgerlig retorik, så menar jag inte att alla borgerliga politiker är svartvita och alla arbetarrörelsens politiker är reflekterande. Såväl rätt- eller felargumentation som mer resonerande inlägg används av politiker från alla partier. Däremot är ”vi” och ”dom” kulturen vanligare i det borgerliga blocket.

 

Jag låter gårdagens text stå kvar oförändrad, men är medveten om att mina argument bör granskas från många olika positioner.