Om tillit och att ha lagom kontroll

Som individer har vi förstås olika mycket behov av att ha kontroll, liksom vi känner olika mycket tillit.

Minns när jag jobbade som biträde på en operationsavdelning och en man kördes in för att bli opererad. Jag frågade vad han skulle opereras för och han visste inte. Detta hände för mer än trettio år sedan. Denne man hade ingen kontroll, men jag tror inte heller att det handlade om tillit. Han behandlades som ett objekt av dåtidens sjukvård, en som inte hade någon egen vilja, utan bara skulle underordna sig vad sjukvårdsmakten bestämde. Idag är nog denna okunskap om vad sjukvården ska utsätta den egna kroppen för sällsynt. Som patient vill en veta, även om det är olika hur mycket vi vill vara delaktiga i vår egen vård. Och det är också olika hur mycket plats vi vågar ta med våra krav och frågor.

Vartefter åren har gått har jag fått mer och mer tillit till mina läkare. Jag har också i mycket släppt detaljerna och har inte alls samma koll. Däremot frågar jag mer och mer om hur en kan tänka, vilka risker olika behandlingar innebär och vilka möjligheter som finns. Jag är en aktiv part i min egen behandling och för samtal med mina läkare. Jag är trygg i min patientroll. Det känns bra.

Jag är lillasyster och är van att följa. Gillar att följa, men inte att springa efter. Låter mig inte ledas, men ibland vill jag leda och kan vara drivande i att vilja förändra. Har ibland väldigt bestämda åsikter . Märker hur jag med åren har lärt mig mer om att prioritera, lita på andra, släppa kontrollen eller hålla kvar hela eller delar av kontrollen. Jag har helt enkelt fler strängar att spela på och kan se saker ur ett helikopterperspektiv. För det mesta i varje fall – för ibland hamnar jag i mina egna känslostormar och bara reagerar.

Jag är däremot säker på att jag aldrig kommer att acceptera att bli behandlad som ett objekt. Att ha tillit till andra och släppa på kontrollen kan vara ganska behagligt – att bli behandlad som ett objekt är något helt annat.

Dessa skrivna rader har sitt ursprung i något helt annat. Tankarna uppstod när jag tänkte på människor jag mött som tror sig vara i alltings mitt och har behov av hundra procents kontroll. De är själva aktiva subjekt som försöker göra andra till objekt. Sådana förhållningssätt från andra kan göra mig oerhört irriterad. Deras förhållningssätt är deras problem och inte mitt . Och om jag inte placerar dem i centrum, så finns de inte heller i mitt centrum eller?