Kajsa Ekis Ekman
Kajsa Ekis Ekman skriver bl.a. så här :
”Plötsligt var befrielsen individuell och handlade om att klä sig och bete sig annorlunda. Fokus kom att ligga på normer och avvikande i stället för på makt och förtryck. Ordet kvinna byttes ut mot ordet genus. I stället för att kämpa tillsammans och uppnå förbättringar skulle vi byta identitetsmarkörer.”
Hon väljer i denna artikel att bortse från att normer utgår från strukturella maktordningar.
Se tidigare bloggar
Bo Rothstein
Även Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, kritiserar den s.k. identitetspolitiken i sin valanalys efter socialdemokraternas valnederlag hösten 2010. I ingressen står det att
”Istället för att presentera sin politik som rättigheter och service för alla har Socialdemokraterna kommit att prata väldigt mycket om politiska åtgärder för särskilt utsatta grupper – det må vara långtidssjuka, långtidsarbetslösa, invandrargrupper, etniskt-religiösa minoriteter eller homo-, bi-, och transsexuella.”
Han skriver att en sådan politik stöter bort stora delar av medelklassen. Han tror inte att det går att bygga politiskt effektiva koalitioner av dessa många, som han påstår, helt disparata minoritetsgrupper, eftersom de ofta har helt motstridiga intressen enligt honom. BR menar att stödet till utsatta minoriteter fungerar bäst genom att man utformar de generella program så att deras behov inkluderas i dessa. Bo Rothstein verkar inte påläst på hur en kan göra intersektionella maktanalyser. Artikeln utgår inte från ett solidaritetstänkande utan istället från klassisk “Härska genom att söndra” maktpolitik som ger människor en föreställning om att underordnade grupper har motstridiga intressen.
Han skriver också att identitetspolitik tenderar att stigmatisera den utsatta grupp en vill stödja. Risken för stigmatisering håller jag helt med om, men vägen till förändring får aldrig bli att osynliggöra strukturell diskriminering och olika maktordningar.
Bo Rothstein avslutar med att påstå att postmodernistisk identitetspolitik är kunskapsfientlig. BR utgår tydligen ifrån att vetenskaper som han verkar okunnig om, egentligen handlar om okunskap. Han är subjektet och normen som talar om vad som är okunskap och vad som är kunskap. Undrar om han har läst den forskningsöversikt över forskning om kollegial bedömning som Lena Gemzöe, genusvetare, har gjort för Vetenskapliga rådets räkning och som jag tidigare bloggat om.
En utgångspunkt i forskningsbedömningar är vetenskaplig kvalitet, vilket enligt en artikel i genusperspektiv påverkas av bedömarens känslor och personliga smak. Kvalitet är alltså subjektiv och subjektiviteten finns belagd i en rapport som tagits fram på uppdrag av vetenskapliga rådet.
Identitetspolitik?
Jag vet inte varifrån ordet identitetspolitik kommer, men kan tänka mig att det grundades när en politiskt ville stärka olika underordnade gruppers identitet och bidra till att människor fick kunskap. Ett syfte var säkert att en skulle få uppleva stolthet över sitt ursprung. Föreningar fick bidrag för att träffas och ordna olika möten och studiecirklar. Dåtidens stöd gav visserligen människor möjlighet att organisera sig, men det gjordes på majoritetssamhällets villkor. Detta tänkande genomsyrar också mycket av dagens politik. Olika grupper får hålla på med sitt så länge de inte försöker ändra samhällets maktordningar, utan existerar vid sidan om eller som exotiska inslag i majoritetssamhället. Jag vill kalla denna inriktning toleranspolitik. Med toleranspolitik menar jag att nu ska vi, majoriteten, tolerera olika minoriteter och andra underordnade grupper. Förutsättningen för toleransen är att det sker på majoritetssamhällets villkor.
Identitet och tillskriven roll
Jag har tidigare bloggat om en avhandling som bland annat visar att det är organisationen/samhället som sätter ramarna för individens beteende. Det finns olika förväntningar från olika grupper på en individ som har fått ett uppdrag/arbete. Individens frihetsgrader är beroende av omgivningens förväntningar. Individens frihet är dessutom beroende av olika maktordningar.
Om strukturella maktordningar.
Det finns många beskrivningar över hur strukturella maktordningar påverkar olika individers möjlighet till makt och delaktighet och hur individer konstrueras utifrån grupptillhörighet och därmed medges olika möjligheter. Här kommer några:
”Diskriminering, trakasserier och kränkningar uppstår sällan som enskilda företeelser utan uppkommer på varierande sätt i den komplexa väv av sociala relationer, identitetsskapande, maktutövande och inneslutande och uteslutande normskapande processer som ständigt pågår i verksamheterna.
Hur kan då ojämlika maktförhållanden förändras?
Ett sätt är att utmana överordnade sociala kategorier och reflektera över vem som ges makt, görs till subjekt och ges tolkningsföreträde, och vem som görs till objekt för förändring.”
Hämtad ur skolverkets rapport Diskriminerad, trakasserad, kränkt
”Expectations states theory [teorin om förväntningstillstånd]innebär att förväntningarna på elever och lärare kanske betyder mer än de faktiska händelserna i sig. I försök talade man om för lärare att en slumpvis utsedd elevgrupp var särskilt begåvad. I slutet av terminen hade deras betyg förbättrats avsevärt.
En annan grupp introducerades för lärarna som i trängande behov av hjälp. Deras betyg gick i själva verket ned under terminen. Kom ihåg: båda elevgrupperna utsågs slumpmässigt. Det var bara lärarnas förväntningar som påverkade resultatet.
I andra försök talade man om för eleverna att de antingen var speciella eller hade problem. I slutändan uppträdde de i enlighet med detta.”
Hämtat ur SOU 2010:53 Pojkar och skolan
”Makten finns i normer som skapar identifikationsprocesser som t.ex. man och kvinna. De som definieras som kvinnor förväntas bete sig som underordnade dem som kallas män och män förväntas vara dominanta och ledande. Männen äger dock inte makten, det är inte de som bestämmer hur relationen mellan man och kvinna ska se ut, utan deras beteende är en normativ upprepning. Ingen individ eller grupp ”äger” eller är ensam ansvarig för en specifik norm eller normativ föreställning. Ingen kan därför sägas ha kontroll över den makt som ryms i normer. Däremot har vissa individer och grupper mer att vinna på att vissa normer dominerar. När något skiljs ut som normalt och självklart på något annats bekostnad är det en makthandling. Vissa ges positioner av makt, medan andra berövas möjligheten att styra över sig själv och andra. De som benämns arbetare, kvinnor eller invandrare tillskrivs ofta egenskaper som är mindre värdefulla än de som kallas män, svenskar eller medelklass.
Det finns inget igenkänningsbart unikt jag oberoende av kollektiva normer. Normer inte bara gör oss begripliga, de sorterar och ordnar människor. Olika identitetspositioner görs inte bara begripliga i relation till varandra, de ges också olika status och makt. På så sätt skapas hierarkier mellan människor. ”
Hämtat ur Skola i normer; Lena Martinsson & Eva Reimers
”Jean Lipman-Blumen (1976) utvecklade en teori om könssegregering i organisationer som hon kallar homosocial teori. Män dominerar på maktpositioner i samhället och i organisationer och detta medverkar till att män identifierar sig med och orienterar sig mot andra män. Män är homosociala. De kan tillfredställa de flesta av sina behov genom andra män.
Kvinnor däremot är mer splittrade som grupp eftersom de är utan resurser och makt. Kvinnor tvingas därför orientera sig mot män eftersom det är män som har makten. Kvinnor uppvisar således ett heterosocialt beteende. Lipman-Blumen hävdar att det är viktigt att tolka kvinnors beteende utifrån denna maktsituation, och inte tolka att kvinnor söker sig till män och tar avstånd från andra kvinnor i organisationer som ett essentiellt* kvinnligt beteende.”
* essentiellt betyder opåverkbart i detta sammanhang
Hämtat ur Det ordnar sig Teorier om organisation och kön av Anna Wahl m.fl.
”Bjerrum Nielsen menar att vi måste vara könssensitiva på så sätt att vi kan se till den unika individen, men att vi också kan förstå när kön som kategori är relevant. Dilemmat här handlar å ena sidan om att inte reducera uttryck för sociala maktstrukturer till individuella skillnader, å andra sidan om att inte reducera individualitet till sociala kategorier. Att beskriva elever genom så grova sociala kategorier som kön, social klass och etnisk tillhörighet gör våld på den enskildes unika identitet. Men utan dessa kategorier förlorar vi förståelsen för de sociala utvecklingsbetingelserna. /---/
Vissa gånger är det en styrka för flickorna att kunna identifiera sig som flickor, som är utsatta för samma typ av osynliggörande och marginalisering. Andra gånger är det en begränsning för deras utvecklingsmöjligheter att bli sedda och definierade i kraft av sitt kön.”
Hämtat ur Bjerrum Nielsen 2000 s. 299)
Jag upprepar envist att om en vill uppnå jämlikhet i praktiken så måste en utöver att arbeta för jämlika ekonomiska och demokratiska villkor också synliggöra och förändra strukturella maktordningar i människors vardag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar