Vänsterpartiet har sedan sin kongress i Södertälje 1996 varit ett feministiskt parti. Partiet tog fram ett särskilt feministiskt program för att beskriva det politiska innehållet . April 2010 antog partiet en feministisk plattform. I plattformen har vissa politiska områden utvecklats, men den ideologiska grunden för partiets politik ligger kvar i andra vågens feminism. Läs plattformen här
Vill du veta mer om de tre feministiska vågorna, får du kortfattade beskrivningar här.
Så här skriver en student som i sin masteruppsats ”Att göra kunskapen till sin egen” följt mitt arbete med utbildningar för personal i den förvaltning där jag är anställd.
”Kvinnorörelsen i Sverige var en revolterande proteströrelse, den inkluderade stora grupper kvinnor och blev starkt opinionsbildande. Med utgångspunkten i privata erfarenheter av underordning och förtryck och i sina gemensamma intressen som kvinnor skapades ett kvinnokollektiv där man tillsammans kunde bygga upp en stark handlingskraft. Sociologen Eva Schmitz beskriver det som ”systerskapet som strategi” (2007:77). Det skedde en radikalisering av åsikter och det ställdes krav på förändring. Rörelsen växte sig stark och blev vida spridd med hjälp av verktyg som kvinnoböcker och tidsskrifter, kvinnosånger, demonstrationer, kulturfestivaler och sociala mötesplatser – engagemanget innebar en livsstil och en hel motståndskultur. Genom att sprida feministisk kritik av maktförhållandet mellan könen och föreställningar om könen arbetade man för ökad kunskap och förhöjt medvetande, vilket var en betydelsefull praktik inom rörelsen. Proteströrelsen fungerade således som ett kunskapsprojekt. Alla situationer av underordning analyserades. Erfarenheter som kunde tyckas vara högst personliga visade sig vara väldigt allmängiltiga - och därmed politiska – och kvinnor lärde sig att se på sin situation på nya sätt."
”Denna feministiska motståndsvåg som engagerade många medborgare blev tillräckligt stark för att vara en politisk kraft. I hela samhället och inte minst bland politikerna blev intresset för kvinnofrågan större. Detta var början på vägen fram till det kommunala jämställdhets- och jämlikhetsarbete som de flesta kommunerna idag bedriver och som utgör ämnet för min fallstudie. De politiska partierna tog till sig medborgarnas opinionsbildande arbete och lyfte upp frågan på agendan, dock kanske delvis enbart som en symbolisk fråga med vars hjälp man skulle kunna vinna fler röster. Arbetet för kvinnors förbättrade villkor gick plötsligt från att vara utomparlamentariskt organiserat till att bli ”statlig politik” (Florin & Nilsson, 2000:74) med, åtminstone enligt vissa, stora framgångar.”
Kvinnorörelsen i Sverige under 60/70- talet var en revolterande proteströrelse som tillhörde andra vågens feminism och som har lett fram till många bra riksdagsbeslut. Vi har många kvinnors kamp från både första vågens feminism och andra vågens feminism att tacka för att Sverige blivit mer jämställt.
Vänsterpartiet har i riksdagen drivit många bra frågor för att öka jämställdheten i Sverige och gör det idag också. Riksdagens beslut har betydelse för jämställdheten. Den borgerliga regeringens politik har medfört backlash för kvinnor och Sverige är inte längre världens mest jämställda land.
Jag vet inte alls vad mina partikamrater som kandiderar till partiledare menar när de skriver att de vill stärka och utveckla feminismen i partiet. Ska partiet ännu hårdare driva välfärdsfrågorna, som en redan gör på ett bra sätt? Eller ska en också börja analysera hur de maktstrukturer kan brytas, som gör att lönegapet fortsätter vara lika stort mellan kvinnor och män, pojkar fortsätter att prata två tredjedelar av tiden i skolan, sexuella trakasserierna och våldtäkterna verkar öka mot kvinnor? För att bryta könsmaktsordningen behövs teorier, analyser och metodutveckling.
Fullständig jämställdhet kan aldrig uppnås genom statliga beslut, vilket bl. a. framkommer i den uppsats jag hänvisat till ovan. Det krävs ett också ett ”underifrån arbete”, med såväl aktiviteter i partier och föreningar, som medvetandegörande på arbetsplatserna, som ökad kunskap och metodutveckling i förskolan och skolan. Upproret mot könsmaktsordningen behöver komma underifrån.
Min uppfattning är att upproren i dag kommer från HBTQ-rörelsen, de kommer från kvinnor som inte har etniskt svenskt ursprung, de kommer från unga feminister på universitet och högskolor och de kommer från aktivister som utgår från en normkritiskt tänkande i sina analyser. Däremot upplever jag att kvinnor som finns kvar i tänkandet från den andra vågens feminism framförallt försvarar det som då gjordes och istället har blivit stoppklossar. Dessa kvinnor är rädda för att andra maktordningar än kön synliggörs. Jag har tidigare bloggat flera gånger om olika maktordningar och om queer, om intersektionalitet och om postmodernism.
Jag tror alltså inte på att vänsterpartiets nuvarande grunder för sin feministiska politik bidrar till en aktiv underifrånrörelse. Ska partiet finnas med som en aktiv del i en ny feministisk motståndsvåg så behövs nya analyser och ställningstaganden. Däremot kan partiets nuvarande politik bidra till bättre statliga beslut om fler röstar på vänsterpartiet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar