På 80-talet var jag drivande i att ett kollektivhus startades i ett av Gottsundas hyreshöghus. Då ville jag gärna medverka till att olika beslutsprocesser ledde till konsensus. Var drivande i att utveckla nya mötes- och demokratiformer. Först skulle alla olika perspektiv av förslagen granskas gemensamt, rundor genomföras och sedan skulle en komma överens.
Hörde berättelser om hur människor innan den representativa demokratin infördes arbetade utifrån ett konsensustänkande i många delar av världen. Minns att jag skrev insändare om att en borde försöka uppnå konsensus i olika sammanhang.
I går skrev jag ”Vägra gå med på konsensus om konsensus medför att dina politiska intressen underordnas andra partiers politiska intressen. Stå upp för demokratin och att olika intressen ska representeras i politiken.”
Jag tycker fortfarande att konsensus är bra om grunden till beslutet är att ingen har underordnat sig någon annan för att slippa uppfattas som besvärlig, men är mer medveten om att det finns osynliga maktordningar. På 80-talet utgick jag från att allas lika värde gällde såväl i teorin som på mötena. Om jämlikhet råder när människor möts är det inget problem att försöka uppnå konsensus. Eftersom det är vanligt att några utgör normen, medan andra ses som underordnade i möten mellan människor, så bör en arbeta normkritiskt och tänka intersektionellt innan en ställer krav på konsensusbeslut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar