Starka kompetenta kvinnor nu och då

Ofta har jag P1 på när jag är ensam hemma och inte läser eller bloggar. Råkade av en slump höra radioteater om Sophie Sager, en 23-åring som kom till Stockholm från Jönköping 1848 i hopp om att kunna öppna en affär. Hon hade otur och blev illa behandlad av paret hon bodde hos. Mannen som hon därefter fick husrum hos, var ännu mer våldsam. När han närapå hade misshandlat henne till döds under ett våldtäktsförsök lyckades Sophie fly. En läkare konstaterade hennes skador och hjälpte henne med polisanmälan. Hon anmälde fänriken för våldtäktsförsök som nästan kvävt henne. Jag blev så fascinerad av inledningen i denna sanna berättelse, så jag lyssnade till slutet.

Sophie Sager vann till slut rättegången, och började därefter arbeta aktivt för kvinnans frigörelse. Hon var före sin tid och möttes bara av hån. Efter att ha emigrerat till USA arbetade hon vidare i den amerikanska kvinnorörelsen.

Inom många områden har jämställdheten ökat sedan 1850, men när det gäller våldtäkter och våldtäktsförsök så blir kvinnor fortfarande ifrågasatta på samma sätt som Sophie Sager. Insinuationer om att hon egentligen har ansvar för det som hänt är vanliga idag också. Här kan du höra teatern och läsa mer

Till höger är Sophie Sager porträtterad.

Förra hösten var jag på kvällsmingel med genuspionjärer på Stockholms universitet. Kvinno- och genusforskningen växte fram på 80- och 90-talet. Köpte boken FÖREGÅNGARNA på mötet, där äldre kvinnliga professorer berättar om sina liv, sin genusforskning och om makt och maktlöshet.

En period kändes boken lite seg, men nu har jag läst en mycket intressant berättelse. Anita Göransson professor i genus, ekonomisk förändring och organisation vid Linköpings universitet skriver personligt om att bygga ett nytt vetenskapligt fält. Hon ställer frågan: Hur åstadkommer vi en förändring i samhället? AG har varit verksam i Lund, Umeå, Uppsala, Göteborg och Linköping.

AG börjar med att beskriva sin egen bakgrund. Den egna bakgrunden har betydelse. Honbörjade sina studier i Lund 1963. När studentvänstern växte fram blev hon en av deltagarna. I de organisationer hon deltagit i har Sovjetunionen aldrig varit mönsterbildande. Däremot finns det många som har intresse av att svartmåla denna period av antiauktoritärt uppror och radikal solidaritet, skriver hon.

Vänsterrörelsen var från början djupt humanistisk och det genomfördes en kritisk granskning av hela samhället. Efter några år stelnade rörelsen när folk sökte sina teoretiska rötter och fastnade i olika fraktioner och sekteristiska grupper. Detta var början till slutet för den breda vänsterrörelsen enligt AG. Det var dessa fraktioner jag mötte när jag kom till Uppsala 1973 och som jag kände mig oerhört trött på.

AG skriver också att miljörörelsen och kvinnorörelsen överlevde striderna . De fortsatte utveckla demokratiska antiauktoritära metoder. AG var med i Revolutionära Kvinnoligan. Hon pläderade för att förbättra organisationen, skriva program och arbeta aktivt. Under en period kom några kvinnor hem från ett besök från USA, som upplevt radikalfeminism. Dessa kvinnor tog delvis över organisationen och informella hierarkier uppstod. Ag tillhörde en minoritet som ville agera utåtriktat politiskt för kvinnors och mäns lika rättigheter. Hon ville också dra politiska slutsatser av parollen ”Det personliga är politiskt”.

AG lyfter många intressanta frågeställningar och jag kan inte redogöra för alla. Tycker det är extra intressant när hon berättar hur en del kvinnor i Kvinnoligan är rädda för att stå upp för kvinnofrågorna när vänstermän deltar. Känner igen dessa mönster. Det finns också tydliga kopplingar till homosocialitet och heterosocialitet som jag tidigare har skrivit om.

AG berättar också om hur de i slutet av 70-talet bjöd in samtliga 8 kvinnliga professorer vid Lunds universitet.
”De äldsta sade sig aldrig ha mött någon ovilja eller ens passivt motstånd.”
”Vi tolkade det som att det förmodligen var ett överlevnadsvillkor att intala sig att allt gick bra och att de var framgångsrika individer.”

De äldre kvinnorna hade inte deltagit i strukturella diskussioner, varje motgång sågs som ett individuellt tillkortakommande.

De yngre professorerna talade mer öppet om diskriminering och om sina svårigheter att kombinera arbete och familj. De hade påverkats av kvinnorörelsens maktkritiska diskussioner och av den antiauktoritära vänstern.

AG beskriver hur genusforskningen både växt fram underifrån genom gräsrotsorganisationer och uppifrån via myndigheter och politik. Genusforskning är också uppbyggd kring två olika organisationsprinciper, genusforskning som är integrerad i olika redan existerande ämnen eller som utvecklas som en egen disciplin. Gillar att AG beskriver och analyser, men inte kommer med några sanningar om det ”rätta”.

AG skriver vidare:
”Flera resursstarka genusvetenskapliga enheter domineras nu av postmodern vetenskapsteori och queer studies. ”

Fokusering på sexualiteten som grund för alla olika genus är kunskapsintressen som tidigare saknat hemvisst på universiteten. AG anser att det är utmärkt att det nu finns en organisatorisk form för dessa studier. Samtidigt efterlyser AG forskning om dagens genomgripande förändringar i samhälle och arbetsliv, som leder till maktförskjutningar mellan länder, etniska grupper och sociala skikt och mellan kvinnor och män. Våra vardagsvillkor och möjligheter förändras drastiskt.

Utöver att AG efterlyser samhällsvetenskaplig genuskunskap trycker hon på vikten av jämförbara undersökningar och historiska perspektiv. Varje tidigare forskningsområde kan undersökas med hjälp av nya rön om könsordningen och andra maktordningar. Verkligheten ändrar sig hela tiden och vi kommer alltid att behöva utreda vad det är som händer i det som synes ske, skriver hon.

Jag njuter av att läsa texter av kvinnliga förebilder, som inte fastnat i olika oförätter utan fortsätter framåt. En del verkligheter har knappast ändrats alls på de sista hundrafemtio åren. Andra ser helt olika ut. Jag gillar kvinnorörelsens ”Det personliga är politiskt” men med Anita Göranssons tillägg om att också dra politiska slutsatser av erfarenheterna. Oavsett erfarenheterna är mina egna eller någon annans, om de skedde i Uppsala eller på någon annan plats på vårt klot eller om de skett i nutid eller i dåtid så är det bra att de synliggörs och analyseras.