Nationaldagen

Det är nog ungefär tjugu år sedan Vänsterpartiet Uppsala beslutade att partiet skulle ha med svenska flaggan på 1 maj demonstrationerna. Det fanns två skäl till beslutet. Dels att nazister och främlingsfientliga partier inte skulle ha ensamrätt på flaggan, dels att vårt 1 majtåg innehöll många andra etniska och nationella flaggor. Vi skulle helt enkelt sluta med Jante när det gäller den svenska nationssymbolen.

För ungefär femton år sedan började Uppsala kommun ordna olika aktiviteter på nationaldagen 6 juni. Kommunen inbjöd till underhållning, delade ut små svenska flaggor och hade en särskild ceremoni för nya svenskar på slottet. Jag bejakade som kommunalråd dessa aktiviteter.

Idag är det 6 juni. Schlagerälsklingen Eric Saade sjunger på St: Erikstorg. Uppsala kommuns nationaldagsfirande sker i Parksnäckan. Samtidigt pågår en antirasistisk demonstration, med efterföljande fest i stan. Möjligheterna till aktiviteter är alltså många och jag är egentligen inte principiell motståndare till någon aktivitet. Mina biverkningar gör att jag inte orkar gå på något, men jag är däremot inte säker på att jag deltagit om krafterna räckt till.

Jag har tidigare flera gånger bloggat om uppdelningen i goda och onda, i vi och dom, Goda och onda finns inte och här kommer flera skäl för mig att inte delta idag.

Under slutet av nittiotalet var jag djupt involverad i att ta fram en integrationspolicy för Uppsala kommun, där fokus var att forma ett vi utan att för den skull skapa ett dom. Policyn blev bra och jag lärde mig en hel del om integration m.m.

Jag inser nödvändigheten av att arbeta med en gemensam identitet och stolthet. Vänsterpartiet kallade sin valkampanj ”hålla ihop”. Det kändes riktigt . Tillsammans är vi starka är också en klassisk kvinnopolitisk paroll. Människor behöver enas för att bekämpa nazismen, fascismen och andra odemokratiska totalitära krafter.

Nazitysklands förskräckliga konsekvenser borde inte mänskligheten behöva uppleva igen. Därför är det också bra med antirasistiska demonstrationer. Lär av historien är en annan bra paroll. Vi måste ibland bygga ett vi för att försvara nationalstaten Sveriges framgångar och motverka nedrustningen och privatiseringarna. Likaså för att stå enade i kampen mot rasismen. Enighet ger hopp, mod och styrka.

Samtidigt är det farligt med för starka vi. Riskerna är att:
• Kritik inte tillåts för att vi är så bra. Ingen får komma och skrapa på denna vackra yta. Sårbarheter ska döljas för utomstående i partier, nationer, etniska grupper, församlingar, företag, organisationer. Annars syns det att vi inte är bättre/förmer än dom andra. (Samtidigt så tror jag att vi ibland är bättre än dom, att det finns bra saker hos oss, som andra kan lära av. Men det är också vice versa, dom kan vara bättre än oss.)
• Jag vill tillhöra normen, vara den goda och inte se konsekvenserna av mitt eget agerande. Ett synliggörande av mina svagheter måste därför förhindras och jag försvarar därför vi:et. Jag vill fortsätta må bra av denna härliga känsla och glädje över att jag står på de godas sida.
• Tillsammans är vi starka och kan försätta berg. Vi tappar denna härliga kraft om någon kommer och påpekar att vi också har ett ansvar för att det ser ut som det gör, för att främlingsfientlighet och vithetsnorm råder, för att individualismen och skattesänkningar också gynnar mig, för att jag också är en belastning för miljön etc.

Jag tror därför inte på när politisk handling bara handlar om att vifta med svenska flaggan och uttrycka glädje för Sverige som välfärdsland och demokrati, att bara kritisera borgarregeringen för allt elände eller att lägga allt ansvar för främlingsfientligheten och rasismen på andra.

Idag slapp jag ta ställning till nationaldagsfirandets olika aktiviteter och det känns skönt. Jag vill inte gå ut och beblanda mig med andra som gläds och är stolta över sina aktiviteter. Jag vill inte skrapa på ytorna och ifrågasätta idag. Men jag kommer fortsätta vara en kritiker. Glädje och stolthet behövs, men också kritiska frågor och reflektion över det egna agerandet.