Mörk beskrivning, ljus beskrivning och jämförelser

För 17 år sedan konstaterades att jag har bröstcancer. Mina känslor och liv efter detta kan beskrivas på många olika sätt.

Först kommer den

Mörka beskrivningen
När jag fick cancerbeskedet var jag rädd för att dö innan nästa sommar. Jag blev en stympad själ i en stympad kropp. Eftersom min dotter enbart var 14 år oroade jag mig också för vem hon kunde få som vårdnadshavare om jag dog. Att drabbas av en sjukdom som kan innebära ens egen död är vidrigt när hen har minderåriga barn.

Från våren 1997 har jag i princip kontinuerligt haft ont i ryggen. Först julen 1998 konstaterades att jag hade bröstcancermetastaser i skelettet. Dessförinnan hade jag drabbats av flera ryggskott och en rygg vars stelhet ibland medförde problem att röra mig. Jag gick till olika sjukgymnaster och en kiropraktiker, men ingen kunde hjälpa mig. Kiropraktik och sjukgymnastik kan möjligen lindra men inte bota cancermetastaser.

Efter att sjukhuset konstaterat att jag har metastaser har jag nästan dagligen ställt mig frågan: Hur länge får jag leva? Efter att jag avgick som kommunalråd, skulle jag vilja gå in för helt andra saker i mitt liv. Doktorera? Göra karriär och pröva mina styrkor inom yrkeslivet? Har känt mig förhindrad av min sjukdom.

Krafterna har bara räckt till att arbeta deltid. Jag har visserligen ett intressant arbete som jag trivs med, men känner att jag inte fullt ut har möjlighet till den kapacitet jag tror mig ha haft om jag varit frisk. Förresten, vem vill anställa en cancersjuk 55+ kvinna?

Och så till den

Ljusa beskrivningen
När jag opererades för bröstcancer tillträdde jag samtidigt som kommunalråd i Uppsala. Under de 11 år jag varit kommunalråd på heltid har cancern enbart förhindrat mig att fullfölja mina uppgifter fullt ut våren 1999. Då fick mitt parti ha en kommunalrådsvikarie på sjuttiofem procent och jag jobbade tjugofem procent. Trots cancern har jag alltså haft möjlighet att leva ett intressant liv, där jag tror mig kunnat påverka uppsalapolitiken på ett bra sätt åt vänster.

Jag har nästan alltid trivts i talarstolarna. Särskilt gillade jag att hålla tal på första maj. Möte med media har varit stimulerande utmaningar och jag har alltid uppskattat medborgarkontakter. Kommunalrådsposten har medfört att jag fått insyn i många olika delar av samhället och gett mig mer helikopterperspektiv. Det går alltså att kombinera en svår cancersjukdom med ett stimulerande uppdrag.

Jag vill inte påstå att min sjukdom gjort att jag lärt mig mer om livet eller att jag blivit mer medveten om att livet är här och nu, så att jag använt mina stunder på ett bättre sätt. Vet inte vem jag varit idag om jag sluppit cancern. Däremot har inte cancern hindrat mig från att leva ett rikt liv.

Jämförelser
Jag bor i ett land med bra sjukvård för alla. Om jag varit fattig i ett fattigt land hade jag varit död för länge sedan. Alla människor borde ha samma rätt till god hälsovård. Med ökad rättvisa, solidaritet och demokrati blir det mesta som är möjligt här också möjligt för alla på vår jord. Vikigaste kravet på oss i den “rika världen“ är att vi ska minska vårt resursslöseri. Kretsloppstänk i allt är nödvändigt. Jämförelser med hur andra har det ger mig perspektiv på mitt eget liv och kraft att också vilja bidra till andras mänskliga rättigheter.

Jag har fått leva i 17 år med bröstcancer. Jag känner mig ibland avundsjuk på medsystrar som friskförklarats från sin bröstcancer, men inser samtidigt att jag haft tur som trots sjukdomen fått leva ett rikt liv så länge. Jämförelser med bröstcancersystrar som tillfrisknat och olyckssystrar som fått ett betydligt kortare liv ger mig perspektiv på min sjukdom. Jämförelser med andra ger mig också kunskap om vad jag eventuellt kan drabbas av och hur jag kan skydda mig. Jämförelser gör att vi kan lära av varandra och ställa varandras frågor till sjukvården och våra medmänniskor.

Min bröstcancer är hormonberoende. Efter operation och strålning fick jag 9 cellgiftsbehandlingar. Dessa slog inte ut min menstruation, vilket medförde att min kropp fortsatte producera stora mängder östrogen. Nu får alla kvinnor med hormonkänsliga tumörer antiöstrogen i 5 år efter avslutad behandling. Detta fick inte jag. Kanske hade jag sluppit alla metastaser om jag också behandlats med antiöstrogen. Forskningen har kommit längre och vården är på flera sätt bättre och mer precis 2011 än den var 1994. Fler kvinnor överlever idag, vilket naturligtvis är positivt.

Sjukdomen har sista året gjort mig mer handikappad. För ett år sedan gick jag på jympapass och orkade mycket mer. Igår klarade jag knappast att genomföra mitt yogaprogram. Min högerarm fungerar dåligt, så jag får t ex skriva med vänster hand. Orkar varken gå långt eller cykla långt. Livet har blivit mycket tyngre. Samtidigt kan jag jämföra mig med min pappas kusin, vars högerarm efter en bilolycka på 50-talet blev mer och mer obrukbar. Hon lärde sig att klara sig med vänster hand, gjorde länge vacker grafik och levde ett rikt liv långt efter att hon fyllt 75 år. Jag jämför mig också med många rullstolsburna personer som ständigt måste ha hjälp i sin vardag. Jag klarar mig än så länge själv, men är medveten om att personer som ständigt behöver hjälp också kan leva bra liv.

Allt är relativt och möjligheterna är oftast många.