Jag börjar vänja mig vid ständiga utvärderingar av mina cellgiftbehandlingar. Var tredje vecka under en längre tid har jag träffat läkare och inför varje besök har det varit osäkert hur behandlingen fungerar. Jag vet inte vad som gäller framöver och lever i ständig osäkerhet. Inför dagens besök hade jag gjort en skelettscint och tagit blodprover. Hade en känsla av att läget skulle vara fortsatt osäkert och så var det också.
Cancernfaktorn har fortsatt at öka men med mindre kliv. Från 30 procentig ökningstakt under Taxolbehandlingen till 20 procentig ökningstakt förra gången och nu en ökning med 8 procent til 129. Några andra värden hade också försämrats och blodvärdet ligger kvar på 115.
Berättade om min trötthet och allmänna påverkan av behandlingen. Beskrev också att jag haft mindre smärta, men mer värk i högerhanden. Revbenen som jag tidigare haft ont i känner jag knappast av, men har problem med mitt högra ben. Min läkare kallade de ständiga förändringarna i min kropp för flygande smärta (tror jag). Det är ganska vanligt när skelettet har fullt med metastaser att smärtan och värken flyttar runt. Jag har metastaser i bäcken, kotor, skuldror, revben, bröstben, skallben och i vänster överarm. Det är ganska små försämringar jämfört med 2008 då jag gjorde den förra skelettscinten.
Värken och problemen i högerarmen beror troligen på påverkan i nervsystemet i armhålan. Jag letade på 117.se för att hitta namnet på nervsammanslutningen i armhålan. Där stod mycket intressant men jag hittade inte det namn jag letade efter. Det är skönt att veta att jag inte har någon metastastillväxt som specifikt påverkar högerarmen.
Min läkare vill att jag äter Ipren kontinuerligt på fasta tider morgon och kväll för att vid nästa läkarbesök utvärdera hur det påverkar värk och smärta. Dessutom kan jag ta Citadon som komplement vid behov. Ska pröva trots min ovilja mot att ta medicin i ”onödan”.
Cyklade till sjukhuset. Solen sken men det blåste och det gick trögt att cykla. Min försämrade kondition märks tydligt. Ställen där jag normalt skulle ha cyklat på fyrans växel orkade jag knappt cykla på tvåan.
Känns just nu som varken eller, varken glad eller ledsen, varken optimistisk eller pessimistiskt. Jag bara är.
I lokaltidningen läste jag i en TT artikel av Anna Roxvall om Elfenbenskusten ”Brutalt krig i medieskugga”
”På torsdagen uppmanade Ecowas återigen FN att godkänna en väpnad intervention i Elfenbenskusten. Nigerias utrikesminister Odein Ajumogobia konstaterade syrligt i ett tal nyligen att övergrepp som får värden att dra i gång en internationell insats i oljerika Libyen möter lite intresse när det sker i Elfenbenskusten.
– Det är hyckleri, sade han.”
Och visst har han rätt. Västvärlden vill ha kontroll över oljan och förhindra flyktingar att nå fort Europa. Ekonomi och maktintressen styr, inte humanitet och mänskliga rättigheter. Jag är positiv till bombningarna av Libyen för att rädda oppositionen.Tycker samtidigt det är bra att några protesterar eftersom agerandet mycket bygger på kapitalismens logik om kontroll över råvarorna.
Igår blev jag uppringd av Amnesty. Lovade att öka mitt bidrag med 100 kronor per månad. Ett skäl är att Amnesty försöker vara fristående från alla maktintressen och tar därför inte emot pengar från något land. Känns bra att Amnesty finns. Jag är övertygad om att majoriteten av jordens befolkning vill ha fred, mänskliga rättigheter och en bra framtid för alla barn. Önskar demokratiska system som fördelar makten över jordens alla resurser på ett sådant sätt att ovanstående önskningar uppfylls. Är övertygad om att gårdagens socialistiska och feministiska grundsyn inte är till räcklig för att uppnå detta utan att ideologierna behöver utvecklas utifrån aktuell kunskap och forskning. Tror varken att Juholt eller Ohly har förmågan att ompröva politiken på ett så radikalt sätt att en majoritet av befolkningen känner tillit till att vänsterpolitikens verktyg i Sverige är tillräckliga. Tycker ändå att vänsterpartiets konkreta förslag i olika frågor är bra mycket bättre än övriga partiers och fortsätter vara medlem.
Kanske kan Sydamerika eller områden i arabvärlden där diktaturer störtas utveckla en ny och mer hållbar politik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar