Ordet vankelmodig känns som en bra beskrivning på hur jag mår och tänker. Eftersom jag inte riktigt vet vad ordet betyder googlade jag på vankelmodig på internet. Hittade följande synonymer: obeslutsam, tvekande, tveksam, ombytlig, vacklande, villrådig, osäker, tvehågsen, ambivalent, kluven.
Klockan är snart ett och jag har ännu inte klivit upp. Däremot har jag satt en deg, eftersom mitt frukostbröd tagit slut. Egna rågbullar hör till mina frukostvanor och utan dem får jag ingen bra start på dagen. Har ännu inte bestämt om jag ska ta fyratåget till Nyköping för att fira min mamma som fyller 87 år i morgon. Få se om jag har ork när brödet är bakat. Brödet är viktigast för mig just nu, men tar jag i över min kroppsliga kapacitet om jag sedan sätter mig på ett tåg. Skäms lite över att jag låter brödbakandet gå före, samtidigt som jag i morse inte riktigt visste om jag skulle orka med en resa oavsett brödbakande.
Igår var jag på fest med mitt jobb för att fira att bokslutet för 2010 blev bra. Bestämde mig för att gå en halvtimme innan festen startade. Vi var 600 personer på Fyrishov och njöt av god mat och underhållning med Wallmans salonger. Det var roligt att se hur medarbetare från kommunköken, LSS-verksamheten, kulturverksamheten, fritidsgårdarna m.fl. tog för sig och hade roligt. Jag var trött, hade lite ont och kände mig handikappad i högerhanden och åkte hem tidigt. Positivt att ha fina bilder på näthinnan från festen och samtidigt negativt att känna hur lite jag orkar och hur lång tid det tar att hämta nya krafter.
En del i vankelmodet, obeslutsamheten är alltså : orkar jag, ska jag?
En annan del har med politik att göra. Jag jobbade i slutet av 80-talet och början av 90-talet på en högstadieskola i en större tätort i Uppsala. En period hade vi flera elever som var nazistsympatisörer. De drack sig fulla på fredags- och lördagskvällarna och sprang sedan runt i samhället och skrek Heil Hitler, skrämde människor och ritade hakkors. Det diskuterades på skolan om det var rätt eller fel att diskutera med ungdomarna eller försöka tiga ihjäl deras åsikter och bara markera mot deras uppträdande. Jag valde att diskutera med ungdomarna och tyckte då att det var rätt strategi. Många av dem hade svåra hemförhållanden. Jag tyckte det kändes fel att objektifiera dem och inte låtsas om deras åsikter. Kände att jag behöll bra relationer till många av dem.
Inom vänstern har ställningstaganden framförallt varit att inte bemöta främlingsfientlighet och rasism direkt, men indirekt genom att bemöta argumenten utan att ställa upp i debatter med dem som framför åsikterna. Även här känner jag mig vankelmodig. Ska jag bemöta dem som för fram rasistiska åsikter eller undvika att ge dem uppmärksamhet genom att tiga och bemöta på annat sätt? Tänker att det inte finns några enkla svar utan att hen får ta ställning utifrån sammanhangen. Viktigt är nog att inte ge rasistiska krafter möjlighet att framställa sig själva som offer.
Läste en artikel i lokaltidningen ”Värderingar varken” av filosofiprofessor Folke Tersman. Han skriver i Essäform om Axel Hägerströms lära som ”handlar om vad det innebär att hävda att något är bra eller dåligt, ”rätt” eller ”fel”, snarare än om vad som är rätt eller fel.” Hägerström förnekade att värderingar kan vara sanna. Enligt Hägerström ”kan värderingar inte vara sanna eftersom de helt enkelt inte tillhör den typ av föreställningar som kan ha sådana egenskaper. Tersman skriver vidare ”För insikten om att värderingar inte kan vara sanna verkar frånkänna dem den auktoritet vi gärna vill tro att de har. Varför ska man anpassa sig till moralens krav om individers känslor är deras enda grund?”
Artikeln tilltalar mig. Jag anser att objektivitet knappast finns. Vi har en massa subjektiva tankar och åsikter om olika företeelser och det är i mötet mellan olikheter som nya insikter hos individen växer fram. Jag har tidigare skrivit om problemen med att objektifiera människor. Se t ex Objekt eller subjekt.
Visst tycker jag ganska ofta att mina åsikter är de enda rätta, men jag försöker respektera att andra som att diametralt motsatta åsikter också anser sig ha rätt. Ser farorna med politisk korrekthet, t ex när det gäller jämställdhet. I dagens Sverige är det politiskt korrekt att anse att vi ska ha jämställdhet, samtidigt som manligt nätverkande på olika sätt bekämpar jämställdhetsarbetet. Kritiken mot jämställdhetsarbetet kommer alltså inte upp till ytan eftersom detta är politiskt inkorrekt. På samma sätt finns det gott om främlingsfientlighet i Sverige och många vita ser sig i praktiken som förmer än färgade i mötet mellan individer. Även denna vithetsnorm är politiskt inkorrekt, samtidigt som färgade människor utesluts på olika sätt i praktiken från delkatighet och inflytande.
Politisk korrekthet medför att främlingsfientlighet och motarbetande av kvinnor som grupp inte synliggörs. Människor som hävdar sin rätt att vara främlingsfientliga och kvinnofientliga gör mig arg och frustrerad. Mitt vankelmod handlar alltså också om hur åsikter som för mig är förhatliga ska tillåtas att framföras. Demokrati är en nödvändig grund för ett fungerade samhälle, men ingår det då också i demokratin att för kvinnor, homo- och bisexuella och färgade kränkande åsikter får framföras?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar