torsdag 20 januari 2011

Partikulturer och min hälsa

Jag blev lite sen till jobbet i morse, för jag ville höra hela intervjun med Lena Sommerstad i P1. Om Lena blir partiordförande för socialdemokraterna kan jag nästan tänka mig att rösta s om jag lever vid nästa val. Jag tror att Lena lever upp till de förväntningar jag har på ett partiledarskap, se ledarskap.

1. Budskapen kan vara känslomässiga men ska vara underbyggda med kunskap
2. En ledare ska våga stå upp för egna åsikter och lära av sina misstag
3. En ledare ska förstå maktspelet men inte vara en integrerad del av det . Hen ska våga reflektera runt egna och partiets normer och driva demokratiska processer

Lena Sommerstad har en aktiv blogg.

Läste Mona Sahlins bok för några år sedan om Tobleroneaffären och hennes avgång som minister i början av 90-talet. Blev väldigt betänksam över Monas beskrivning av sitt parti. Partiet verkade vara hennes allt i livet, hon var en del av den stora s-familjen. När en person i så hög grad identifierar sig med det parti man tillhör finns en risk att man blir helt blind för det egna partiets brister och partikulturen.

Våren 2004 läste jag i Dagens Nyheter om en avhandling, ”Partikulturer, kollektiva självbilder och normer i Sveriges riksdag” av Katarina Barrling Hermansson. Avhandlingen är framtagen vid statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala Universitet. Rubriken på tidningsartikeln var ”Jantelagen är inget för Folkpartiet”, och handlade om partiernas kollektiva självbilder och normer och hur de uppfattas av andra. Avhandlingen bygger på att doktoranden har följt de olika riksdagsgrupperna från oktober 1998 till maj 2002.

Den som går in i ett parti går samtidigt in i en grupp människor, vilka tillsammans tillägnat sig – ibland underordnat sig - ett sätt att betrakta sig själva och tillvaron, även med avseende på sådant som ligger vid sidan om idépolitiken. Partigruppen kännetecknas inte bara av att de delar en viss ideologi, utan även av att den delar en viss kultur.

I tidningsartikeln lyftes vänsterpartisterna fram som de rannsakande. De ser på sig själva som om de ständigt var i opposition. De är starka individualister, som ständigt ifrågasätter, argumenterar och diskuterar. De kritiserar varandra konstant. Ju högre position, desto mer ifrågasatt blir man. I artikeln lyftes också skillnader i kultur mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet fram. Socialdemokraterna är utåt lojala mot sina ledare. De är liksom Moderaterna starkt kollektivistiska.

Jag tror att vänsterpartiets kultur blivit mer lika socialdemokraternas kultur under senare år. Partikulturer förändras. Om socialdemokraterna mot förmodan väljer Lena Sommerstad som partiledare signalerar det en stor och för mig positiv kulturförändring inom socialdemokratin .

För övrigt har jag sovit lite sämre i natt. Tog en Ipren i morse och har i princip jobbat framför datorn hela dagen fram till halv fem. I morgon ska jag träffa läkare och tänker på hur jag ska beskriva min hälsa. Smärtor och ork är så relativt. Tycker att jag är piggare än under julhelgen. Kommer ihåg hur jag knappt orkade sopa under granen på juldagen, utan att bli väldigt trött. Har känt av ett revben på vänster ryggsida, som är nytt. Har samtidigt totalt sett mindre ont. Tänker ena stunden att kanske berodde Ca-15 uppgång på något annat än försämringar. Kanske hjälper Taxol mig så metastaserna enbart minskar. Nästa stund tror jag inte att jag kommer att stå på bena i februari och mars när jag ska ut och prata för olika större arbetsgrupper på flera olika ställen genom jobbet. Tänker: Kan jag verkligen boka in mig på detta, tänk om jag sviker och inte orkar? Så pendlar mina tankar mellan hopp och mer negativa framtidsbilder. Mitt liv är en ständig berg- och dalbana, men med låga berg och grunda dalar.


Bilden har jag hämtat från en DN-artikel om tåg till alperna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar