måndag 27 december 2010

Varat och varan

I augusti i år kom boken ”Varat och varan” av Kajsa Ekis Ekman. Boken handlar om prostitution och surrogatmödraskap. Om hur det gick till när prostitution plötsligt började kallas sexarbete. Om lobbykampanjerna, vem som betalade och vem som lurades. Om hur fackföreningar för sexarbetare blev på modet trots att några fackföreningar inte existerar.


Jag har ännu inte läst boken, men tänker köpa. Läste just en debattartikel i lokaltidningen, som synliggör bokens underliggande budskap. Boken handlar om så mycket mer än prostitution och surrogatmödraskap – den handlar om synen på att vara offer och förakt för svaghet. Enligt artikeln i lokaltidningen är föraktet för svaghet tillbaka. Maria Sveland har recenserat boken i DN.

”För att kunna försvara att kvinnor säljer sina kroppar (och att män köper deras kroppar) måste man först avskaffa offret och i stället omdefiniera den prostituerade till en sexarbetare, en stark kvinna som vet vad hon vill, en affärskvinna. Sexarbetaren blir ett slags ny version av den gamla ”lyckliga horan”.

Ekis Ekman visar på ett övertygande sätt hur detta sker genom en retorik som framställer offerpositionen som ett karaktärsdrag i stället för att använda den korrekta definitionen av offer: någon som drabbas av något. På så sätt förtigs den fruktansvärda verkligheten som kvinnor i prostitution befinner sig i. Rädslan för ”offret” i såväl prostitutionsdebatten som inom kritiken av feminismen är en spegling av nyliberalismens allmänna offerhat – eftersom allt tal om den utsatta människan genast avslöjar ett orättvist samhälle. Genom att tabubelägga offret kan man legitimera såväl klassklyftor som könsdiskriminering, för finns det inga offer finns det heller inga förövare.”

Jag är också ett offer, men mina förövare är inte andra människor utan celler som växer okontrollerat i min egen kropp. Min situation är alltså annorlunda mot kvinnor som tvingas bli surrogatmödrar eller prostituera sig för att försörja sig. Jag har helt andra frihetsgrader, vilket jag tidigare skrivit om många gånger.

Däremot har jag rädslor för att bli förminskad som människa för att jag har en sjukdom. Alla människor som har olika sjukdomar och funktionshinder riskerar också att drabbas av värdeförändringar i samhället, där s.k. offer ses som mindervärdiga. Jag är rädd för att bli mindre respekterad för att min kropp inte alltid fungera.

Det förtryck som fattiga människor i fattiga länder är utsatta för är betydligt mycket allvarligare, men mekanismerna bakom är desamma. Människors rädslor för att bli offer för svåra sjukdomar har också bland fanatiska partier och religiösa rörelser medfört att den som har drabbats av sjukdomen har skuldbelagts. Ett förakt för det som uppfattas som svaghet för att skydda det egna egot är aldrig acceptabelt.

I morgon ska jag vara på Ackis klockan halv nio för att göra en neurologisk undersökning över varför jag är svag i höger hand.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar