Tina har ALS och är nu helt förlamad. Hon pratar om livet, sjukdomen, döden.
Hon har egen hemsida
Sommarprogrammet kan du höra här
Här är en text från hennes blogg
”När jag lägger mig vid midnatt i sommarstugan utan el,
inte lägger mig utan läggs av två,
väntar två på min permobil för lasta den i bussen, skumpa uppför grusvägen till snäll granne med el, trassla ut skarvsladdarna och koppla laddaren.
Sen lämnar de permobilen i bussen och går hem.
Nästa morgon går en morgonpigg upp till grannen, kör hem bussen och så står permobilen där laddad och klar när jag vaknar.
Jag kan leva en dag till.
Men jag säger inte tack.
Hur skulle det bli om jag började säga tack?
Det skulle ta all min vakna tid, det skulle bli orättvist, det skulle bli en kvicksand av tacksamhet och skuld som vi skulle gå ner oss i.
Jag tänker istället att jag är en del av en helhet.
En familj, en släkt, ett kollektivhus, ett samhälle.
Vi hade 44 armar där, i stugan utan el.
Två armar är förlamade. De 42 andra lyfter de förlamade.
Så fungerar det. Det är stort.
Jag sitter och hoppas innerligt att jag skulle gjort detsamma för dem. Att jag skulle mäktat det stora.”
En fråga som Tina tar upp i radioprogrammet är rädslor för att bli ett kolli. Tina hjälper mig med mina rädslor. TACK
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar