Augusti 1994 opererades jag för bröstcancer. Våren 1996 började jag känna av mitt skelett. Skickades på skelettscintigrafi, som enligt min dåvarande läkare inte visade några förändringar. Trodde därför att känningarna i ryggen berodde på något annat. Gick både till sjukgymnast och till kiropraktor. Berättade om att jag var opererad för bröstcancer och båda försäkrade mig om att det inte var cancer jag kände i ryggen. Sedan visade det sig att känningarna i ryggen berodde på just cancermetastaser. Efter att jag börjat med cellgiftsbehandlingar julen 1998 försvann alla ryggkänningar. Under åren har jag sedan av och till känt av både ryggkotor och andra delar av skelettet.
När jag har trott att känningarna berott på försämringar har jag ibland haft fel och ibland vice versa, jag har trott att det varit bra och så har det visat sig att metastaserna växt till.
Läkarna har ibland sagt att jag ska lita på vad jag känner och ibland att det kan vara annat jag känner. Just nu känner jag av vänster höft och vet inte vad jag ska tro.
Människokroppen är ena dagen ett mysterium och nästa dag en välundersökt och väldokumenterad organism. Läkarvetenskapen både vet och inte vet och jag både oroar mig och inte oroar mig. Det enda jag helt säkert vet är att nästan ingenting är helt säkert. Alla vet något och ingen vet allt. Livet är en resa mot okänt mål och om människor hjälps åt att kasta en massa rädslor och otrygghet överbord blir färden mycket mer njutbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar