Om att leva i ovisshet

Jag kom tillbaka med tåget till Uppsala klockan sex. Trodde att jag skulle vara helt slut efter kongressande från tidig morgon till midnatt i tre dagar. Känner mig snarare glad och full av energi. Min kropp fortsätter fungera som den ska. Är däremot lite förkyld, men hoppas orka ett träningspass på onsdag. I morgon efter jobbet ska jag ”bara vara”.

Känningarna i ryggen är ganska få och ingen ser nog på mig att jag har cancer och behandlas med cellgifter. Enda som märks är mina glesa hårtestar, som jag avskyr. Har ännu inte bestämt mig om jag ska raka bort håret i år också. Det brukar jag göra på vårarna.

Tänker på vad lite jag vet om vad som händer i min kropp och vad lite läkarvetenskapen vet om helhet och samband. Det är mycket Trial and Error inom cancervården. Man prövar nya ämnen och en del fungerar och slår ut cancerceller, utan att ta död på allt för många andra celler. Andra ämnen fungerar inte. Genom Trial and Errorforskning har man kommit fram till många metoder som hjälper. Strålningsbehandlingarna har förbättrats och kunskapen om olika geners inverkan ökat.

Genom olika typer av ”fotografering” såsom magnetkameraundersökningar (MRT), röntgen i olika former (slätröntgen och skiktröntgen) och skelettscintigrafi (insprutning av ett radioaktivt ämne i blodet som fäster i de skelettdelar som omsätter kalcium och sedan fotografering av skelettet med en kamera)försöker läkare tolka eventuell cancertillväxt eller läkning. Man kan säga säkert om cancern ökat, men väldigt lite om eventuell läkning. Allt ger bara bilder och ibland tolkar olika läkare bilderna olika.Jag har nog genomgått olika typer av fotograferingar vid minst 30 tillfällen och bara en gång har beskedet varit positivt, dvs cancern har minskat i omfång.

Jag störstq hopp är på större genombrott för nya cancermediciner som verkar mer specifikt.

Ibland har jag känningar i skelettet och ibland inte. Ibland har mina känningar i skelettet haft kopplingar till cancertillväxt, men jag har också erfarenhet av det motsatta. Det har hänt att jag har haft ganska stora besvär i ryggen och varit orolig för försämringar, men besvären har visat sig inte ha med cancertillväxt att göra. Nu under våren har det varit tvärtom. Jag har inte känt av skelettet, men cancervärdena har försämrats.

Just nu när jag känner mig pigg och symtomfri. Hoppas det beror på att Caelyx tillsammans med antiöstrogen hjälper. Får se hur det känns i morgon. Nästa läkarbesök är 21 maj.

Att vara människa är att vara medveten om att man både vet och inte vet. Jag har lång träning på att leva i ovisshet. Och det går faktiskt riktigt bra för det mesta.