Livet rullar på och ofta jag vill så mycket mer än det blir. Så har det inte alltid varit. Har haft dagar när jag lagt mig i snön och känt att jag bara vill somna bort från detta liv. Har känt att jag inte vill leva, att jag inte hittar några bra lösningar och att jag är helt maktlös. Jag har alltså längtat bort från det liv jag levt men jag har aldrig egentligen velat dö. Dessa tankar har däremot korta stunder gjort att jag känt skuldkänslor: Är det mitt eget fel att jag fått cancer, är det mina tankar som påverkat min kropp?
Jag tror att de tankar man har påverkar hur länge man får leva. Tänker t ex på en intervju med tre män som deltagit i och överlevt första världskriget och som deltog i en minnesmarsch i London. Alla var då runt 110 år och på frågan om varför det trodde att de fått leva så länge blev svaret ungefär så här. Efter att ha upplevt och överlevt krigets fasor, så har vi känt att det inte kan bli värre och att det därför inte finns något att vara rädd för.
Jag tror att om man har rädslor och ångest som man inte vågar möta utan istället trycker undan så påverkar denna flykt från sig själv, både livskvalitet och livslängd. Däremot är det absolut inte svart eller vitt och det finns inga enkla lösningar på hur man ska leva.
Läste idag en artikel om att cancer kan höja ungas livskvalitet. Enligt artikeln så sänker ett cancerbesked livskvaliteten, men efter något år är ungdomar som överlevt en cancersjukdom mindre oroliga och nedstämda och har högre livskvalitet än sina jämnåriga kamrater. De positiva effekterna finns kvar efter flera år. Läs artikeln här
Jag tror inte att den cancer jag har höjt min livskvalitet. Däremot tror jag att sjukdomen gör att jag inser att detta liv tar slut och vågar reflektera runt detta. Ibland blir jag alltför ivrig att göra så mycket och att hinna med massa olika saker, men ibland tror jag också att cancersjukdomen gör att jag i högre grad kan njuta av livet just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar