fredag 26 februari 2010

Cancerfaktorn S-CA 15-3 har stigit med 50 %

Jag har sovit djupt i natt. Vaknade strax efter sex för att gå på toaletten. Kände lite spänningar i ryggen, så jag la mig på min spikmatta. Somnade till en stund och gick sedan upp klockan sju. Tog min Bondronattablett, tinade frukostbröd i micron och satte på tevatten. Därefter gjorde jag yoga, solhälsningen, och mediterade sedan några minuter. Därefter frukost och tidningsläsning till klockan åtta, då jag gjorde mig i ordning. Eftersom jag hade läkarbesöket klockan tio, jobbade jag hemma framför datorn, istället för att cykla till min arbetsplats. Jag kände full koncentration när jag satt och skrev på datorn och läste. Strax före halv tio börja jag göra mig i ordning för att cykla till Akademiska sjukhuset. Då kände jag mig skakig i kroppen, nervös. Nervositeten dök upp från den ena minuten till den andra och så är det ofta för mig. Kan känna mig glad och trygg och rätt var det är så blir jag nervös.

Jag var tidig till sjukhuset och fick vänta nästan en timme på läkaren. Bad undersköterskan om att få mina labbprover. Hon la in papperet med labbvärden till mig, gick ut och stängde dörren.

Där stod det att S-CA 15-3 hade ökat från 38,1 till 57,2, en femtioprocentig ökning. Blev rädd och nervös, men kände mig samlad. Det tog mer än 15 minuter från jag fick labbeskedet till läkaren kom. Det var en manlig läkare som jag aldrig träffat förut.

Ökningen av cancermarkören kan bero på två helt olika saker.

Antingen har cancern vuxit ovanligt kraftigt eller så har cellgifterna hjälpt, så att många cancerceller har dött. Det finns alltså inget säkert svar på varför. Därför är jag ordinerad ytterligare två behandlingar med Caelyx. Först därefter kan man göra en säker utvärdering av resultatet. Om jag får ont eller blir dålig på något sätt ska jag ta kontakt med sjukhuset.

Som jag skrivit tidigare kände jag av cancertumören i svanskotorna för första gången några dagar efter förra cellgiftbehandlingen. Därefter har jag av och till känt i svanskotan, men jag tror inte att det blivit värre, men det är så svårt att jämföra från dag till dag. Ryggen känns av och till lite skör, risk för ryggskott, men så har det varit av och till under mer än tio år. Det gick i varje fall bra med Friskis o Svettis i onsdags.

Jag pratade med läkaren om mutationer i tumören, om det finns skäl att ta ett cellprov, en biopsi, vilka alternativa behandlingar som finns m.m.

Det är tydligt att cancerceller har förändrats. Om det bara är på ett ställe eller flera ställen och i så fall om det är samma förändring på flera ställen går inte att säga. Röntgenläkaren som tittat på magnetkameraundersökningen har skrivit att det är förändringar på några ställen och nämner andra och tredje svanskotan och högt upp på lårbenet (femur). Cancerceller som sprider sig gör det via blodet.

Det finns ingen anledning att nu göra en biopsi, för det är svårt att veta vilka celler man då får ut, eftersom det kan vara olika sorters cancerställen på olika ställen. Enda skälet, som jag förstod det att göra en biopsi är för att kolla om de aggressiva cellerna är herceptinkänsliga. Jag tror att jag tidigare har fått beskedet att min cancer inte är herceptinkänslig, men detta kan förändras. Om andra behandlingar inte hjälper mig kan det alltså finnas skäl att kolla herceptinkänsligheten.

Jag frågade också om det finns nya behandlingar på gång utöver de cellgiftalternativ jag fått beskrivet. Det kunde inte denna läkare svara på utan hänvisade till andra bröstcancerdoktorer som har mer kunskap. Läkaren planerade inte med ett läkarbesök nästa månad utan först om två månader. Jag bad att få träffa läkare även nästa gång och han skulle kolla om det var möjligt.

Frågorna är just nu många och svaren ganska få. Känner en stark önskan att få leva länge. Hoppas på att få fortsätta känna mig stark, gå på Friskis o Svettis och att jobba. Jag känner mig både rädd och beslutsam, både stark och osäker. Hade tänkt cykla till jobbet, men bestämde mig för att åka hem, skriva, känna efter, göra lite yoga nidra och ringa. Skriva var det första jag gjorde när jag kom innanför dörren.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar